Köket var ganska litet. Det fanns inte mycket
till väggar. När man kom från det lilla rummet var köksspisen alldeles till
höger. Det måste ha funnits en s.k. vedlår intill spisen, men på vilken sida om
spisen den stod, kommer jag inte ihåg. Låren fyllde man med ved. Vad jag kan
förstå måste det vara ”fyr” i spisen hela dagarna under vintern, för det fanns
ingen annan värmekälla i köket. Dessutom drog det säkert från köksdörren ut
till gården, eftersom det inte fanns någon innerdörr. När man öppnade den och
det var yrsnö utanför, så virvlade det in stora mängder snö. Vid köksdörren
måste man också ta av sig sina kängor, som då också var snöiga. Det var ett
bestyr för mamma, att sedan sopa ut snön, så att man inte trampade omkring i
den. Det är faktiskt en sak jag minns väldigt tydligt, det där med enkeldörren
och snön, som följde med in från gården, som inte alltid var så uppskottad.
Förresten den var så liten, och drivorna gick långt upp på väggen på det lilla
huset, ända upp till fönsterkarmen
Vi går tillbaka till spisen. På väggen
vinkelrätt mot den fanns skafferidörren, där vi, vill jag minnas, också hade
vårt vardagsporslin, eftersom det inte fanns några andra skåp i köket.
Finporslinet hade vi i skänken i det stora rummet. Framför fönstret ut mot
gården stod matbordet, ett träbord med omålad skiva, eftersom det också skulle
tjänstgöra som matbord.
På bordet hade vi en vaxduk. Ibland, särskilt på
söndagarna eller när det kom främmande, lade mamma på en broderad duk. Om jag
inte minns alldeles fel, så stod det en lavoar med tvättfat i närmast
köksdörren ut till gården. Det gick att fälla ner locket på lavoaren, så det
dolde tvättfatet och tvålfatet, som också stod där. Förmodligen hade vi också
vattenspannen med en skopa i bredvid lavoaren, eller möjligen stod den i skåpet
under tvättfatet. Där skulle egentligen nattkärlet stå, men jag minns att det
åtminstone ibland stod i vindstrappan.
Vattenledning fanns det inte i äldre hus, och
jag minns inte någon av våra bekanta, som hade det. Det fanns f.ö. inte heller
i skolorna. Vi hämtade vårt vatten i en pump på gården. Jag har liksom en aning
om, att vi hade en hink vatten på en låda intill spisen eller möjligen innanför
dörren i skafferiet. I så fall var det nog så, att vi hade en vattenkanna stående
i lavoarskåpet.
Man måste ju också ha en ”slaskhink”, i vilken
man slog i tvättvatten och diskvatten. Den är jag mera säker på att den stod
intill spisen. Den tömdes, när den blivit så gott som full. Den fick inte vara
för full, för då skvimpade man ut, och det var naturligtvis inte så trevligt,
att få sådant vatten på golvet eller rent av på skorna.
Intill dörren till det lilla rummet fanns en
dörr upp till vinden. Eftersom vindstrappan gick upp över lilla rummet, måste
det ha inneburit, att det var snedtak i rummet. Vindstrappan svängde sedan, och
när man kom uppför den, låg där - med barnaögon sett - en stor härlig vind
längs hela huset utom över köket. På vinden förvarades kläder, som det inte
fanns plats för i garderoben nere eller på krokarna i förstugan. Där fanns
också sockerlådor och margarinlådor, som man fått av sin handlare. Kartonger
var det ont om, och jag kan inte minnas annat än att vi förvarade diverse
undanlagda kläder, saker m.m. i lådor. Jag hade också leksaker däruppe, som jag
inte hade rum för nere. Fast så många leksaker hade man ju inte. Det var väl
några dockor, litet byggklossar, spel, ritpapper och kritor. På vinden fick jag
ha den röda dockmöbel, jag fick som ganska liten, och som rymde min stora
docka, som jag skall beskriva senare. På vintern var det väl fryskallt däruppe,
och då gick det inte att leka där. På sommaren var det smälthett, och då kunde
man inte leka där då heller. Takisoleringen var dålig, nästan obefintlig, under
det svarta papptaket. Men höst och vår var det uthärdligt och då lekte jag ofta
däruppe, ibland med någon av mina lekkamrater. Jag tror vi ställde till det
ordentligt ibland, för jag minns att vi ”klädde ut oss”, och för att få lämliga
plagg rotade vi nog i lådorna. Att vi inte lade tillbaka dem snyggt och
ordentligt igen, kan jag nästan garantera.
När jag föddes och kanske tills jag var i
6-årsåldern, fanns det inte elektriskt ljus i huset, vilket också betyder, att
vi inte hade elspis, elstrykjärn och mycket annat, som vi nu tycker är
självklart att man har. När det mörknade framåt kvällen tände vi fotogenlampor.
Om man inte hade något speciellt, som skulle göras, och som fordrade ljus, så
”firade” vi skymning. Det var så rogivande. Mamma, som trallade och sjöng för
det mesta, då hon arbetade, satte sig ibland i skymningen och sjöng barnvisor
för mig. Det kanske inte blev så lång stund, men det har satt ett outplånligt
intryck på min barndom. Trots att vi inte hade något instrument och ingen
grammofon, som började komma på modet, så betydde framför allt sång så mycket
för oss. Pappa spelade fiol ibland - vad det var han spelade kommer jag inte
ihåg, förmodligen var det psalmmelodier och strängmusiksånger.
