Jag har redan föreslagit en regel eller ett förhållningssätt mot vilket man kan läsa av sina egna texter. Den första innebär att: man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.
En andra sådan regel kan vara: man skriver sanningen, berättar hur det är eller åtminstone hur man uppfattar att något är. Många exempel finns på inlägg i debatt och på sociala medier som visar att man inte vill ha debatt. De som tycker annorlunda och inte kan hålla med gör bäst i att hålla tyst. Det är inte en framkomlig väg. Mästaren själv menade att ja ska vara ja och nej ska vara nej. Hur skulle han ha kunna kritisera rådande system om han följt råd om att vara tyst? Hur skulle det då gått med månglarna i templet? Hur hade det gått med hans nödvändiga verop om det varit idag?
Som en tredje kontrollpunkt kunde man försöka bedöma hur viktigt det är att låta sin röst höras i just denna fråga. Hur angelägen är frågan? Hur starkt är det egna engagemanget? Riskerar det att förblinda?
En fjärde punkt är förankringen i det som är kyrkans egna grunddokument. Det är oundviklig att det som berör kyrkans bekännelse, tro och lära behöver ventileras och avhandlas. Då är det förankring i det som är kyrkans i bekännelsedokument intagna hållning som ska väga tungt. Vill man ändra får man ge ytterligt starka skäl.
För det femte kan det inte vara fråga om vilka betydelsefulla och viktiga personer som redan tyckt till. Det måste vara själva sakfrågan en diskussion gäller, inte i vilket sällskap man hamnar när man vill få uttrycka sin mening. Applåderarna borde klappa sina händer genom att själva formulera några tankar om varför de, oberoende av alla andras positionering anser det de anser.
