Studentexamen frestar på trumhinnorna. Åtminstone alla flakbilar med extrema ljudanläggningar får fönstren att skallra längs med färdvägen. I Örebro hade man gjort ett schema så skolorna skulle låta studenterna springa ut på lite olika tider. De bästa kalkyler kan spricka. Först strömmade oerhört många bilar med anhöriga in i staden och cirklade runt för att hitta parkering, ett ganska lönlöst företag.
Själv skulle jag mitt i röran bli skjutsad till dialysen. Eftersom det inte gick att ta sig in till oss fick jag gå till en gata lite längre bort. Telefonen hade jag i fickan men trots att flera försökte nå mig gick det inte att höra signalen. För att inte förvärra min brusande tinnitus fick jag hålla ett finger i örat, andra handen bar och höll paraply och väska med saker som skulle med till sjukhuset.
Studenterna såg glada ut trots att de inte kunde sjunga: Fy fan vad vi är bra, eftersom ingenting kunde uppfattas annat än dundrande popmusik. Hur deras hörselgångar och trumhinnor mådde dagen efter vore intressant att veta. Till sist fick jag kontakt med min vänliga chaufför som hade stannat ytterligare ett par gator bort då all trafik i princip stod stilla.
Jag hade begett mig hemifrån strax före klockan 13 och var på sjukhuset efter 50 minuter, en resa som normalt tar 6-7 minuter. Ordentlig som jag är hade jag ringt och förvarnat dialysen att studentfirandet proppade igen alla farbara vägar, så det kommer att ta tid.
Som för att bidra till all oordning kom det plötsligt ett några minuter långt skyfall. Dyblöta föräldrar och vissna studenter syntes springande försöka ta sig bort från eländet. Det blir som det blir även om man planerat och organiserat noga. Många studenter fick sin dag till slut och hade alla möjligheter att skapa goda minnen. När de får sina välkomna gratulationer är risken stor att de bara kan svara: va?
