Påvens besök i Lund kunde ha inneburit en ekumenisk nystart. Men sedan dess tycks det mesta kommit av sig. Det ekumeniska intresset är i botten och lär inte förstärkas av det pandemistiska undantagstillståndet i samfundens gudstjänstliv. Reformationsminnet har genom århundraden alltför ofta använts i polemiskt syfte, I Lund kunde man istället betona det som förenar teologiskt och ekumeniskt. En ny tid ger andra förutsättningar och de gamla konflikterna kan ses i ett nytt ljus. Inte minst därför att nationer styrs annorlunda och politik och ekonomi har förändrats i grunden. Därmed har också kyrkans roll som världslig aktör fått andra och nya uttryck. Världsbilden är en annan och olika konfessioner påverkar och förhåller sig oavsett intensiteten i ekumeniken till varandra. Olika religioner och de många kristna samfunden lever idag sida vid sida, även i det tidigare så homogena Sverige.
Den ursprungliga polemiska situationen som efterhand blev allt mera allvarlig. Finns där likafullt. Det lutherska ifrågasättandet var en rörelse inom kyrkan som trots sitt inomkyrklig ursprung förde med sig kyrkosplittring, uppbrott och förändring. Vår förståelse av det som hände då färgas fortfarande alldeles för mycket av 1500-talets starkt antagonistiska texter, som om då vore nu.
Dialogen mellan lutheraner och katoliker har faktiskt sedan dess övervunnit och löst upp några av de största teologiska stridsämnena. Dessutom tycks alla nu vara övertygade om att Luther inte ville kyrkosplittring utan reform av upplevda missförhållanden i kyrkans tänkande och liv.
Förre påven Benedikt XVI sa 2011 vid ett besök i Luthers gamla kloster i Erfurt: Det som ständigt sysselsatte (Luther), hans livs djupa passion och drivkraft var frågan om Gud. ”Hur finner jag en nådig Gud” – denna fråga träffade honom i hjärtat, och lade grunden för allt hans teologiska sökande och hans kamp. Denna brottning gjorde stort intryck på påven som också undrade: …vem ställer sig denna fråga idag – ens bland kristna?
I den skrift som
publicerades vid påvens Sverigebesök i höstas, Från konflikt till gemenskap står
det: Dialogen visar att parterna talar
olika språk och förstår orden olika; de gör olika distinktioner och tänker på
olika sätt. Motsatta sätt att uttrycka sig är dock inte alltid detsamma som att
själva innehållet står i en motsatsställning. (s20)
Hög tid för ett uppvaknande även på lokalplanet för att inse vår gemensamma kallelse och vårt gemensamma uppdrag att vara Guds folk i samhälle och värld. Visst vore det upplyftande om även kyrkomötet kunde omfatta en sådan gemenskap mellan oss och den katolska kyrkan!
