Ett uppmärksammat debattinlägg i Nerikes Allehanda sprids nu även på Facebook. Det är skrivet av Maria Lagerman, Ramsberg som kandiderar för Socialdemokraterna i Linde bergslags församling, i Västerås stift och i Kyrkomötet.
I sin artikel hävdar hon att valet handlar om ett faktiskt behov av mindre tjänstemannavälde.
I Svenska kyrkan reglerar Kyrkoordningen noga hur balansen mellan de som valts och arbetsorganisationen under prästerlig ledning ska fungera. Den som tror att det finns ett "tjänstemannavälde" har knappast satt sig in i det delade ansvaret, den dubbla ansvarslinjen, mellan förtroendevalda och kyrkoherden. Troligen är det så att debattören menar att inga präster inte ska ha något inflytande alls över hur en församling eller ett pastorat styrs och har fått för sig att valet handlar om att tränga tillbaka och undan. Det vore i så fall ett brott med kyrkans långa tradition och med vigningstjänstens löftesbundna kyrkolojalitet.
Debattören fortsätter: Guds ord och budskap är bara huggna i två stentavlor, inget mer, resten har alltid tolkats av sin samtid och lett till olika riktningar och prioriteringar.
En sådan formulering om Guds ord är att göra det ofattbart enkelt för sig och innebär en total brist på samstämmighet med det kyrkan tror, lär och bekänner. Kyrkoordningens portalparagraf slår fast kyrkans syn på Guds ord och visar att det inte går att reducera till de i Gamla testamentet omtalade stentavlornas budord.
Här ett längre citat ur debattartikeln: Det vore nog en lätt underskattning att antyda att jag är rätt less på alla utrop om att: I kyrkan är det bara Guds ord som ska styra – ingen politik. Alltså, har somliga totalt missat själva grejen?
För min del har jag inte hört någon utropa att det bara är Guds ord som ska styra i kyrkan. Att Bibelns ord innehåller Guds vilja för och med kyrkan är däremot en allmänt omfattad och bekänd övertygelse. För att översätta Guds vilja i handling och liv behövs överlåtna och engagerade människor. Politik löser inte tolkningsfrågorna!
Därefter hävdas att: För det första blir det ingen förkunnelse över huvud taget om det inte finns människor av kött och blod som tar ansvar och kandiderar till de beslutande instanser som formats. Formade i demokratiska val av demokratiskt valda ledamöter.
Här är vi överens - det behövs människor som tar ansvar och kandiderar. Vilken roll demokratiska val ska spela behöver diskuteras. Demokratiska val behöver inte se ut som de gör i Svenska kyrkan som kopierat det svenska samhällets valmodell. Organisationen är också möjlig att förändra och då är det knappast speglingen av valorganisationen som är viktig utan att man formar kyrkan så att den blir ett redskap för Guds vilja med oss.
Argumenteringen fortsätter: För det andra blir det ingen förkunnelse av en gemensam lära, tolkad i en gemensam nutid, om varje församling blir sig själv nog, där de anställda svarar för prioriteringar, tolkningar och fördelning av andras pengar (kyrkoavgiften).
Förkunnelsen ska stå oberoende till vilken politisk färg de förtroendevalda har. Ingen, absolut ingen, driver tanken att enbart de anställda ska svara för ekonomin och fördelning av medel. Än en gång kan man hänvisa till Kyrkoordningen som ger den modell som ska råda just nu.
För det tredje blir det ingen förkunnelse med fokus på tolkningar som förordar öppenhet, tolerans, kärlek och allas lika värde, om de förtroendevaldas värderingar inte är just sådana.
Bibeltolkning och förkunnelse bygger INTE på de förtroendevaldas värderingar. Däremot grundas den i vår gemensamma tro, den vi varje söndag i gudstjänsten och högmässan bekänner oss till!
Sedan talar partilojaliteten högt: Vår svenska kyrka behöver mer av den slags tydlighet som partipolitiskt engagemang mejslar fram.
Vad slags tydlighet det handlar om här kan man undra. Det politiska livet och spelet är inte särskilt tilltalande med tanke på aktuella händelser. Kyrkan behöver inte mer av grupper som baktalar varandra och överdriver sina egna fördelar. Och kyrkan behöver inte fler vars lojalitet ligger i organisationer vid sidan om kyrkan och som grundar sig i egna ideologier och partiprogram. Kyrkan behöver förtroendevalda efter Kristi sinne och anda som vill att evangeliets och trons glädje ska delas av allt fler.
Fler avskräckande exempel syns nu i debatt och artiklar när kyrkans val rycker närmare. En före detta minister som i sitt kyrkliga sammanhang tonat ner och vill omtolka missionsuppdraget verkar avskräckande. Liksom de värmländska socialdemokraternas antidemokratiska och prästfientliga aktion att utesluta präster från valbara platser på listorna. Slutsatsen blir därför: Bort med partipolitiken från Svenska kyrkan!
