Beredskapen att rusta ner är god

Heja professor Kallenberg och överste Lyth! Har vi fastnat i ett inrikespolitiskt konsensusträsk där alla ifrågasättanden framstår som hot, undrar de i dagens Svenska dagbladet på Brännpunkt. Och visst har de rätt när de talar om att hushålla med begränsade resurser. De fortsätter: Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva. Alltså: dags för omprövning.

Viserligen menar de att vi måste ompröva från det globala till det nordiska - och däri ligger förstås både en god insikt men även en mer isolationistisk hållning. Nämligen att om våra styrkor formeras utifrån lämplighet i Tchad, Afghanistan eller Västbanken är risken stor att de inte alls förmår försvara Sverige. Samtidigt är det av betydelse att svenska militärer får internationella erfarenheter och inte bara framträder inskränkt provinsiellt och kurbitsdekorerade.

De militära hoten är kanske inte för stunden påtagligt stora. Men det behövs inte mycket instabilitet i omvärlden för att situationen ska te sig annorlunda. Flyktingströmmarna kan bli mångdubbelt stora, murarna mellan väst och öst, syd och nord (fattiga och rika) är inte beständiga. Där kan mycket ske för att problem uppstår.

Terrorism och extrem nationalism parat med olika etniska och nationella särintressen är faktorer som vi måste kunna möta om de kommer oss nära. Och det kan hända förr än vi tror. Dagens försvarspolitik är godtroget pre Per-Albinsk. Övertron på människans godhet leder fel i försvarspolitiken som på så många andra områden. Realism talar för att man måste räkna med hat, ondska och hänsynslös vinningslystnad och våldsamt maktbegär. Men här rustar vi ner och låtsas inför en häpen omvärld att: vår beredskap är god.

Det är som andfåglarna som till synes obekymrat fortsätter att simma runt när rovfågelsehotet inta längre är en illusion. Till och med när allt är förlorat dyker och simmar de som om allt vore gott och väl...

Svensk beredskap uttyds att rusta ner och lämna stora delar av Sverige utan egentligt försvar. God kan man väl inte kalla den beredskapen. Nu måste fler och mångas röster höras. Hela Sverige ska med, kunde man kanska försiktigtvis säga?

Att lämna synden

Jag drog mig till minnes att jag någonstans läst berättelsen om munken och kvinnan som Martin Garlöv häromdagen nämnde i sitt inlägg om Anna-Karin Hammar och zenmunkarna. Så kom jag ihåg. Det var i The Song of The Bird, av Anthony de Mello.
Där är den kortfattad och stingent och de sista två tredjedelarna lyder (i min egenhändiga översättning från engelskan)
Två Bhuddistmunkar, på väg till sitt kloster mötte en ofantligt skön kvinna vid flodstranden. Liksom munkarna önskade hon att komma över floden, men vattnet var för högt. Så en av munkarna lyfte henne och bar henne på sin rygg över vattnet.

Munkens kamrat var alldeles förfärad. I två timmar läxade han upp den andre munken för han struntat i regeln: hade han glömt att han var munk? Hur vågade han röra en kvinna? Och ännu värre, bära henne över floden? Vad skulle människor säga? Skulle inte detta dra skam över deras religion? Och så vidare.

Den felande munken lystnad tålmodigt till den ständigt pågående predikan. Till sist tag han till orda: "Broder, Jag lämnade kvinnan vid floden. Bär Du ännu på henne?

de Mello fortsätter med en liten kommentar: Den arabiske mystikern Abu Hassan Bushanja säger: "Den syndiga handlingen är mycket mindre skadlig än begäret och att man tänker på det. Det är en sak för kroppen att dras in i en vällustig handling i ögonblicket, och en helt annan sak för hjärta och hjärna att oavbrutet tugga på det.

Varje gång jag tuggar på andras synder, misstänker jag att själva tuggande ger mig mer än syndandet ger syndaren!

Något ligger det i det...