Arbetarrörelsens stora helgdag är 1 maj. Då sjunger man Arbetets söner utan att darra på genderrösten. Inte förr än i andra versen börjar det svaja. För orden i vers 2 sitter inte så säkert i minnet. Inte alldeles olikt den sjungna Internationalen. FRån mörkret stiga vi mot ljuset, minns de flesta. Men efterhand blir det svårare. Orden sitter inte riktigt där de ska. Ungefär som med en psalm man sjöng i sin barndom och inte riktigt kommer ihåg.
Man ordnar sig i långa led med symboler i täten. Oftast en riktig fanborg. Och så går man under musik. Deltagarna sjunger och skanderar. Många står vid sidan om och tittar på. Somliga hejar och vinkar, andra skakar förstulet på huvudet.
Det är inte alldeles olikt 1 Advent eller Palmsöndagen i kyrkan. Fina gudstjänster med sina processioner under musik och Hosiannasång. Eller ta vilken söndag som helst för den delen. 1 maj 2011 går processionerna i kyrkor över hela världen.
Gudstjänstens inledning åskådliggör hur Guds folk går sin pilgrimsvandring. Processionernas högtidståg går den heliga vägen från världens mörker i väst mot det paradisiska ljuset i öster. En stor del av församlingen står vid sidan om. Men de deltar, de sjunger, de är representerade. De utgör stommen och de bärande delarna i gemenskapen. Ett folk på väg.
I centrum en enkel måltid där man delar med varandra. Livets bröd. Som delas. Vi möter honom som gav sitt liv. Solidaritetens verkliga kärna. Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
