Partiledardebatt i riksdagen. Är inte någon höjdare. Ett rituellt ställningskrig. Där bombasmerna flödar. Nog borde någon språkkunnig docent, eller professor, kunna avkoda de låtsat artiga invektiven så att lyssnare och väljare fick klart för sig hur föga originellt ordkriget är.
Här kommer några av de intagna hållningarna, positionerna, som rent rituellt förekommer. Som någon borde ge sig på att förklara och synliggöra. Kom då särskilt ihåg om man använder dessa positioner som stöd under debatter att alltid och oböjligt hävda statistik och fakta som ser ut som de bekräftar att man själv har jätterätt och de andra helfel.
Position 1. Beskriv läget på ett fördelaktigt sätt så att det egna partiet och dess sympatisörer inser att fel partier sitter vid maken.
Position 2. Beskyll motståndaren för att stå för allt, eller det mesta, som är förkastligt, skadligt för landet och ekonomin (försvaret, upprätthållandet av lag och ordning, arbetsmarknaden m.m.).
Position 3. Ställ frågor som är omöjliga att besvara såvida man inte bekräftar frågeställarens påståenden.
Position 4. Hävda att du inte fått svar. Alternativt: vägra att besvara motståndarnas frågor. Upprepa envist det egna mantrat: inga svar, undanflykter, inga svar!
Position 5. Erkänn att motståndaren har rätt. Men endast på en fullständigt ynklig och ovidkommande punkt liksom för att inskärpa det milslånga avståndet mellan er. Och att de i övrigt totalt har handlat fel, gjort fel, tänkt fel.
Position 6. Visa känslomässig överlägsenhet genom att generöst tacka talmannen, motståndarna, kollegorna och andra för den givande och avslöjande debatten.
Position 7. Hävda att du/ni vunnit debatten, diskussionen, grälet.
