Söndag. Vilodag. Herrens dag. Den som vill kan då gå i högmässan - såvida man inte tillhör en församling där man fått för sig att det är högmässans fel att färre finner vägen till kyrkan.
Högmässan markerar tidens gång. Det är söndag - för vilken gång i ordningen? Vi ber för döpta och döda. Livet börjar och livet tar slut. En ny vecka kommer och den inleds med att den överlåts i Guds hand. Arbetsveckan har i högmässan en motvikt som inte handlar om prestation utan om upprättelse och nåd.
I högmässan dras vi in i en gemenskap bortom åsikter. Även om tron alltmer baxats in på åsiktstorget, i och med att alla skall tycka lika i ett antal trosfrågor, så är det inte det som vi säger förenar. Till altaret bjuds vi alla, där kan man inte vända ryggen åt dem vars idéer man avskyr eller inte förstår.
Vi blir delaktiga i en dialog mellan människa och Gud. Vi bär fram och vi tar emot. Vi svarar och får svar. Vi lyssnar och blir hörda. Vi utför olika uppgifter i detta söndagliga drama med uppståndelsen i centrum.
I högmässan är det vi inte själva kan styra eller kontrollera för handen. Det himmelska gör sig mera påmint än annars. Det himmelska öppnar sig för oss jordbundna varelser.
Vi sjunger och ber. Kyrkan är snart den enda gemenskap där man regelbundet får sjunga sig samman. Där min röst hjälper till att bära och lyfta fram lov och tack.
Vad är då allt detta om inte levande gudstjänst.
