Allt är system och organisation

Tja! Efter påsk återgår allt till det normala. Som om ingenting hänt. Svagt inom en klingar ändå enstaka jubeltoner. Uppgifterna tornar upp sig. Egendomligt nog handlar de flesta om sådant som får organisationen att gå runt. Apparaten ska ha visserligen ha sitt, men när till och med människorna blir och behandlas som delar av systemet, då har bisak blivit huvudsak.

Om ledningen mest får ägna sig åt de yttre förutsättningarna som fastigheter, löner, underhåll och intern information – vad händer då med syfte och mål. Vem har då tillräckligt med tid och kraft att arbeta med det vi egentligen finns till för? Visserligen stävar supertankern vidare på sin kurs i flera mil även om ingen läser sjökortet eller vidtar några direkta åtgärder. Det är bara att hoppas att organisationstankern inte befinner sig i någon skärgård eller annan svår passage.

Att ha ledningen, men tvingas bli upptagen med apparatens många detaljer, blir till sist kontraproduktivt. Vore det så en kort period kunde det möjligen fungera. Men när det blir till det normala är det dags att organisera om.

Det nödvändiga samtalet, detta att diskutera med personal och frivilliga om uppgift och mål, om deras insats i förhållande till andras och till helheten, får inte bli eftersatt. Tiden att tänka systematiskt och strategiskt kan inte rationaliseras bort. Men just så ser risken ut i gamla och stabila organisationer. Apparaten är så stark och har sådana resurser att den kan rulla och gå nästan hur länge som helst. Långt efter det att man glömt vad allt detta egentligen fanns till för fungerar förmodligen sammanträdesmaskinen och skalet hålls i trim.

Men hur får vi gudstjänst, undervisning, diakoni och mission att bli angelägenheter för alla som lever i vår stad och bygd? Hur blir goda och glada nyheter förkunnade? Men när jag tänker efter har jag inte mer tid att sitta här och grunna. Budget ska göras. Kopiator beställas. Nästa sammanträde väntar…

Andra bloggar om: Svenska kyrkan, Organisation, Mål