Att sitta framför skärmen och stirra är som at ha ett tomt vitt ark av papper framför sig. Vare sig tangenter eller penna har ämnen i sig. Ska det skrivas måste min tystnad brytas. För när ingenting skrivs finns inget att läsa. Den talande tystnaden göre sig icke besvär! Det är bara tomt och tyst utan text.
Kanske kunde en text om själva skrivandet av en blogg bli läst? Fast jag tvivlar. Då borde intresset för bloggen vara större, så där som det kunde vara för mer än tio år sedan. Nu är det som om jag tjattrar på mest för mig själv. Och på ett sätt har ju tystnaden då uppnåtts - även med skriven text?
När jag mödosamt formulerade ledare i Kyrkans tidning blev mina texter lästa. Kritik fanns förstås ändå. Eftersom jag ibland inte bara veckopendlade utan dagpendlade blev trafiken något jag iakttog varje dag timmar i sträck. Farligt och våghalsigt var det ute på vägarna. En hel del borde påpekas.Du skriver för mycket om trafik, sa kritiker. Kyrkfolket är inte intresserade av sådant. Andra påstod att mina texter hade predikoton, för mycket from undervisning. Det hade jag svårare att ta till mig, än trafikpåpekandet, som en befogad invändning.
Du ifrågasätter för mycket! Kyrkopolitikerna gillar inte det du skriver. Förresten gör inte de flesta biskopar det heller. Nåja, kanske var det ett hyfsat betyg eftersom det hade fått dem att formulera en åsikt och tänka kritiska tankar. Sådant räckte långt. Det dög! Då publicerades sällan texter i affektion och för snabbt. Sociala medier har skyndat på processen att snabbt få ur sig precis vad som helst. Följden är att så mycket dumt och obalanserat trams sett dagens ljus. Hat och hot lär grassera.
Några gånger har jag fått be om ursäkt för direkta felaktigheter och personsammanblandningar, vilket är illa. Rätt ska verkligen vara rätt när det blir offentligt. Mindre allvarligt är syftnings- och meningsbyggnadsfel såväl som undermålig stavning. Även det är illa nog. Jag borde veta bättra. Ibland har det rent av varit omöjligt att förstå vad jag menat och hävdat. Har fått grubbla över vad som avsetts. I längden ökar dock klarheten även om de syntaxiska skönhetsfelen delvis består.
Alla människor borde skriva. Om inte annat lär man sig en del om sig själv. Någon sa för länge sedan: först när jag sa något fick jag reda på vad jag ansåg. Talet gick möjligen fortare än tanken, men fler har gjort samma erfarenhet. När orden trillade ut ur munnen hörde örat vilka åsikter som fanns gömda därinne. Inte alltid en angenäm upplevelse...
Idag hade jag inte mycket att berätta. Men en uppmaning: skriv! Det fungerar som att tala och öppnar möjligheter att se och höra vad man själv tänker och värderar. Dagbok, brev, insändare, artiklar, essäer eller bara någon rad om precis vad som helst kan fungera...
