Restaurangbesök kan vara trevliga upplevelser. Men inte alltid. Häromdagen blev längtan efter en god fisksoppa alternativt nystekt strömming så stark att det blev en bilfärd till Katthammarsvik. Fiskrestaurangen där har omåttligt många gäster. Dels beroende på de många sommargästerna och turisterna, dels avhängigt av den goda maten som serverats (ett tempus som markerar förfluten tid).
Restaurangen är vackert belägen med utsikt över viken och med en ganska pittoresk pir. Det blev till att köa bara för att få beställa. När det var gjort letade vi upp ett ledigt bord utomhus. Där stod en tallrik med rester från en tidigare strömming. Tillbehöret lingonsylt visade sig ha fått liv. Där kryllade det av getingar. Tio eller flera randiga flygfän sög girigt i sig av det söta.
Bara tallriken kom bort skulle väl getingarna ge sig iväg. Gäster vid näraliggande bord reste sig lite nu och då och letade efter andra bord. Men getingarna stannade kvar. De fyllde luftrummet. De kom inflygande i formation gång på gång. När målet saknades gjorde de åtskilliga spanande överflygningar liksom för att ta in förändringarna. I vissa sammanhang kan det rent av vara uppmuntrande att vara omsvärmad. Men inte där och då. Servitrisen suckade bara när jag påpekade de många getingarna. Suck, jag vet. Suck! Ingen hjälp att få där alltså. Det blev till att byta bord.
Tre bord bort fanns en getingfri zon. Där gick det an att sitta. Men knappast hade soppan hamnat framför näsan så surrade den trådlösa kommunikationen igång. Soppa med aioli tre ord bort, anfall! Getingarna skickade först fram några enstaka flygare som kunde sända koordinaterna vidare. Bordsgrannen som faktiskt beställt strömming med lingonsylt hade plötsligt åtta getingar kladdande direkt i sylten och ett antal som flög bevakningsrundor ovanför. Dags att byta bord.
Getingar var alltså förklaringen till att borden inomhus denna varma och njutbara sommardag var överfyllda. Utomhusborden däremot var mera glest besatta. När inte ens inomhusbordet visade sig vara getingfritt fick jag och mitt bordssällskap nog. Jag slevade raskt i mig det jag förmådde av soppan, halva strömmingen donerade min vän till de ivriga flygfäna. Resolut reste vi oss och gick.
Getingrestaurangen hade ingen enda synlig åtgärd mot de surrande vandalerna. Inga varningar utfärdades, ingen hjälp gavs. Så blir det förstås om man är så upptagen att ösa ut tallrikar och håva in pengar att man inte förmår ta in den miljö man tillhandahåller. Fisksoppa med getingar. Nej, tror inte jag ska ha det. Getingar som brottas i lingonsylt. Får nog vara. Bord belägna i inflygningszoner. Nej, det är för farligt. Så vi lyfte. Det lär dröja innan vi återvänder till getingboet för att äta!
