Min samling växer numera långsammare än förut. Ju fler kort man har desto svårare är det att hitta just dem man saknar. Åtskilliga gånger har jag kommit hem från någon storloppis med det jag trodde var rariteter, bara för att finna att jag skaffat ytterligare några dubletter.
Vykortssamlarna dras till varandra eftersom där finns det sympati och förståelse. Fler av oss har försökt öppna upp denna intressanta bildskatt bara för att finna att intresset är lika stort som för intetsägande semesterbilder på fötter i vatten, suddiga figurer som badar, vyer över utsikter eller byggnader från ställen man aldrig besökt. Jag vet vad klockan är slagen när gästerna börjar gäspa redan efter fyra-fem vykort.
Däremot kan det röna viss uppskattning att visa påskkort eller julkort från förr. Igenkänning och häpnad kan då bli belöning för mödan. Särskilt om man visar korten för glada pensionärer. Viss tröst i samlarens tillvaro...
