Det var en gång i den yttersta utkanten av världen. Där låg ett litet
land. Tidigt byggde man en träkyrka. Som snart blev fler och ännu fler. För varje ny
byggnad växte intresset för det lilla landet landet långt borta och särskilt nere i söderns länder. Snart fanns det inte bara kyrkor utan till och med slott och herresäten. Påviskt fint. Det gillade inte en nyvald kung. Låt oss kalla honom Gustav. Han skaffade sig vänner i organisationen och de hjälpte honom att borra hål i
kyrkans kassakistor. Finurligt, eller hur!
Den kyrkliga makten fjärran ifrån hade blivit för stark
för att kungen skulle stå ut. De hade stora hattar vilket kungen inte gillade. Kronan var hans och inga andra huvudbonader skulle överglänsa hans. Deras börsar var dessutom välfyllda vilket retade kungen som i jämförelse var en fattiglapp från landet. Kungen ordnade till det hela. Guld och silver, brokad och biskopsgårdar bytte
snabbt ägare. Skogar och halva landskap likaså. Vips så var han och hans svear rika. Däremot lär kungen alla bli
osäkra på om alla dessa kyrkors tro alls hade förändrats. Där hade han inte bråttom alls…
Många hundra år senare i samma lilla avlägsna land hade
kyrkan fått ett annat gyllene koppel. Staten höll i kopplet, ty även kungarna hade
fått smaka samma medicin de matat kyrkan med. Guld och silver och hela landskap
hade nu tagits över av staten. Äntligen, ropades det, skulle kopplet klippas av ty i en
modern värld bör även ett trossamfund med många kyrkor vara fritt. Demokrati
och frihet skulle nämligen råda överallt.
När kopplet klipptes för 17 år sedan jublade många. Nu
skulle makten och den politiska överheten inte längre bestämma. Inte i trossamfundet kyrkan. Men lika
finurligt som när kungen lurade kyrkan och staten kungarna så blev kyrkan också
förledd och bedårad av längtans blåa dimmor. Nya små, enormt starka, men oansenliga fjättrar hade
satts på varje del av trossamfundets stora kropp. Den nya friheten hade belagts med tömmar och seldon av dem som dolde sig bakom statens makt. Ett slags politiska
trossamfund med egna små hus spridda över landet. Folkets hus och bygdegårdar
och partilokaler kallades de. Tänk, några få hade tagit makten och kunde styra över kyrkans många.
Vid den tiden hände det att man samlade det största partiet till kongress (här anar man en koppling till en icke så avlägsen verklighet). Där beslöts att
hörde man till partiet så hörde man till partiet. Det gick inte att vara med där och
att i kyrkan vara fri från och oberoende av partiet. Nej, nu gällde partiet allena! Snärtarna
från en piska ljöd, eller kanske var det kopplen som gnisslade? Allt detta
hände för att alla lydigt skulle vara parti i även i kyrkan. Ideologi över tro, så att säga.
Men där lurade de allt många av oss en gång till. För det
stora partiet hade åtskilliga medlemmar som kunde tänka själva. Och dessa hade
redan bestämt sig för att självklart kunde partiet och staten i en demokrati
kopplas samman. Man bar liksom staten på sina händer tillsammans med andra
partier där det också fanns många händer som inget hellre ville än att sitta på taburetter och bära
stat och makt. För folks bästa, så att säga. Men i kyrkan skulle partiet inte
dra i alla trådar, ja helst inte i några. Så dessa medlemmar hade blivit
partipolitiskt obundna och frimodiga och alternativa på många sätt. Och det
visste partiet om. Partiet som nu offentligt sagt att hörde man till partiet extra ecclesiam (utanför kyrkan) så
hörde man även till intra ecclesiam!
Så nu undrade alla hur det skulle gå för dem som tänkt efter
och ville något annat och mer för kyrkan än att den skulle stå kopplad utanför
riksdagshuset. De voro hundraden och åter hundraden. Skulle det lilla landet i
världens utkant nu väcka internationellt uppseende genom att se till att
partitillhörighet står över tro och religionsfrihet? Precis när det skulle bli
val och massor av politiska sympatisörer (partitillhöriga) hade ställt upp för obundna och frimodiga
sammanhang. Ska det stora partiet fortsätta låtsas som det regnar och allt
står väl till…? Och levde de lyckligt...?
