Predikandets glädje

Äntligen stod jag i predikstolen. Så kändes det. En kollega hade hastigt sent lördagskväll fått förhinder och pratade med mig. Och plötsligt hade jag erbjudit mig och var anlitad som predikant. Roligt och aningen utmanande. Förr när jag predikade låg texterna och skvalpade i hjärnkontoret minst en vecka. Då fanns det tid att undersöka frågeställningar som inte bara dök upp och försvann.  Hur  var det egentligen med publikanernas fromhet. Var den övernitisk och nästan fundamentalistisk, eller...? Hur balanserades makten mellan Herodes och den romerske ståthållaren? Hur kritisk var Jesus till att folk hörde men inte lyssnade? Månglarna i templet var där eftersom de var tillåtna - hur mycket av civilt motstånd idag kan liknas vid, eller motiveras av,  det Jesus gjorde? osv.

Olika kommentarer och texter letas reda på och läses. Ofta blir jag själv stärkt och uppbyggd genom det som samlas i hjärta och huvud (känsla och förnuft). Det visar sig att ny kunskap är så berikande. Då blir jag tacksam över alla som forskat, funderat och tänkt och lyckats bevara sina tankar så att jag kan få del av dem. Predikoarbetet, för det kan vara mödosamt också, är trots allt med ett ålderstiget ord gagnerikt!

Som gammal och sedan länge pensionerad präst finns det en stark dragning till förkunnelsen. Något kan nog hänföras till lusten i att bli den på vars ord församlingen en stund verkligen fokuserar. Som from ska sådant väl knappast erkännas, att det ligger en lockelse i att stå i centrum? Men sådana impulser bleknar vid sidan av längtan efter att genom bibeltexter söka efter Guds vilja med och för oss idag. 

Att brottas med texten för att något lite mera komma till tals med mening, sammanhang, tonvikter och innebörd. En teknik som tar lite tid att applicera är att sätta sig in i de olika personerna och gruppernas tänkande och situation. Det är som att genom texten även få syn på vår egen tillvaro och verklighet. Frågorna kan bli: Om jag var Marta som hamnade i köket, om jag var Maria som satte sig vid Jesu fötter, om jag var Jesus... Varför sas det som sas, hur tänkte man? Vad säger texten om oss människor nu, om våra liv, vad säger den om Gud?

Trots att jag går med käpp gick det bra att ta sig upp i predikstolen. Där hade jag redan placerat mitt manus. Jag tände en liten lampa för att se bättre, drog efter andan och började. Sedan är det som om jag själv kan uppleva hur orden blir levande, hur de bär och är något mer än det jag själv kommit på. Där och då blir jag ett redskap.

Predikningar kan recenseras, men det är inte mitt uppdrag. Men uppmuntrande ord sades i alla fall efter högmässans slut. Min företrädare som kyrkoherde i Olaus Petri i Örebro tog efteråt i sakristian mig om armarna med båda händerna och sa: "Lars, i predikstolen är du i alla fall inte bruten!" Gott att få höra eftersom jag så ofta bara blir mina sjukdomar. Nu såg och hörde han något annat, vilket gjorde mig både glad och nöjd!