Genom åren har man ropat efter en haverikommission för Svenska kyrkan. En sådan har aldrig varit mera behövlig än nu när man är glad över att några alls firar gudstjänst. Men apparaten består! Den tickar på alldeles oavsett hur illa det går med det liv som andas i gudstjänst och mässa.
Mission har i alla tider varit en strävan efter att väcka tro. Nu kommer inte ens de som tror. Hur de ska väckas på nytt efter covid-19 insomningen är det inga som vet. Alla över 70 år har lämnats bakefter. Knappt någon har velat ta oss i anspråk för att t ex ringa till människor som behöver kontakt. Eller som förbedjare. Kollektgivare. Samtalspartner. Mentorer. Volontäruppgifterna vittrar bort här och där och ruljansen kan enkelt skötas av ett överflöd av anställda.
Ska det alls gå att få ordning på det krisen åstadkommit borde haveridiskussionerna för länge sedan kommit igång. Post pandemin lär bli skakigt värre. Finns det inte bedjande och troende människor i kärnverksamheten blir det kyrkliga mer av en skramlande tunna som en av epistlarna varnar för.
