Jag ville, jag vore, en intellektuell person. En som inte bara kunde konversera och reflektera utan skriva essäer och tankeväckande texter. Särskilt imponerad blir jag när skribenter är belästa och håller reda på var de läst sådant de sedan kan bearbeta och utvecklande behandla.
Som recensent i Nerikes Allehanda fick jag tidigt skriva om böcker av Erik Sollerman, legendarisk lärare på Örebro Missionsskola. Flera av hans böcker var överfyllda av citat och hänvisningar till andras alster, så till den grad att jag inte uppfattade att hans eget bidrag framstod som originellt eller utvecklande. Jag föreställde mig redan då att han mest surfade på andras tankevågor. Det hade jag därtill den ofina egenheten att påpeka i mina anmälningar på NA:s kultursidor. Sollermans elever och kolleger, folk i gamla ÖM (Örebromissionen), applåderade inte alls. De blev istället upprörda och agiterade...
Imponerande är när människor förmår ta avstamp i det andra tänkt och därefter förmår föra tankegångarna vidare och rent av gör något nytt av dem. Att på så sätt stå på andras axlar för att sträcka sig mot nya horisonter, om bildspråket fungerar, är berömvärt. Önskar att jag också förmådde göra så. Men min balans är så pass klen att det knappast låter sig göras. Jag får försöka se något ur mestadels mitt eget begränsade perspektiv. Lång är jag inte, så det är som på teatern - blickfånget blir begränsat. Andras ryggar och huvuden är i vägen.
Förmodligen är det en anledning till att jag har så svårt för att idag läsa texter som fyller i linjerna mellan punkter andra angett. Istället uppstår det tydliga brister i mina egna författade texter. Där påstår jag istället att "många menar" och att saker är på ett visst sätt utan att ange var jag fått det ifrån, som om det vore en alldeles unik och genuin upptäckt. Att fastslå hur något är utan att anföra belägg är min akilleshäl. Tyckare och åsiktsmaskin har blivit min lott. Men så får det vara, tänker jag. Och tycker...
