Hur kan det komma sig att journalister inte är intresserade av kyrka, tro och livåskådning? Beror det bara på att tidningsmakarna gjort bedömningen att det inte är lukrativt och lönsamt? Eller har man kommit fram till att läsekretsen rankar sådant material som det minst intressanta i en tidning (eller för den delen även inom etermedia).
Sport och underhållning tycks i många dagstidningar rankas högt. Utan motsvarighet tillåts sporten breda ut sig över många sidor och uppslag. Inte bara nyheter och reportage erbjuds utan även tabeller och resultat i en aldrig sinande ström. Lika populära som sportsidorna förmodas vara hos en stor andel läsare, lika irriterande och överdimensionerade anses de vara av en annan och betydande del av tidningsläsarna.
Kultursidorna, de som det ännu finns människor som minns, har tunnats ut genom att underhållningsindustrin där gjort sitt intåg. Pop- och schlagersångare blir exponerade som kungligheter och deras kändisliv är var mans egendom.
En tidnings innehåll styrs inte bara av medvetna prioriteringar utan även av de intressen och förmågor som journalisterna har. Rekryterar man inte människor med kyrka, tro och livsåskådningsintresse blir rapporteringen, om den alls sker, grund och ytlig. Tiden är sedan länge förliden då de stora tidningarna och en del mindra likaså höll sig med kyrkoreportrar. Sådana som hade till uppgift att ständigt bevaka utvecklingen inom kyrkor och samfund.
Den som saknar inblick har än mindre någon överblick och förmår inte sätta in det som sker i sammanhang. Man rapporterar ibland om något som skett eller sker. Men sådant blir lösryckta nedslag. Analyser och förklaringar för att öka förståelse och kunna tolka förlopp och skeenden uteblir. Därmed går man miste om möjligheten att ta tillvara och stimulera det intresse som ändå finns.
Däri ligger nog förklaringen till att ingen skriver särskilt initierat om utveckling och tendenser inom Svenska kyrkan. DN gjorde nyligen att berömvärt försök att granska kyrkan, men även det tycks mer bli undantaget som bekräftar regeln. Att det är för krångligt och svårt att sätta sig in i. Det blir för komplicerat för att bli bra läsning som numera oftast bara ska erbjuda enkel dramaturgi.
Det förklarar också varför den stora pastoratsreformen som föregicks av utredningen Närhet och samverkan knappt fick någon medial uppmärksamhet alls. Det kan också kasta ljus över bristen på granskning av det politiska spelet inom kyrkan. Eller på kritisk genomlysning av kyrklig förvaltning och ekonomi. När en journalist gör en seriös granskning av läget och missförhållanden i en församling, med 20-talet källor enligt redovisade uppgifter, bemöts det i resten av medievärlden med applåder och stöd, med egna reportage och fördjupningar? Nej. Överlag med tystnad och bortvänd blick!
Begravningsväsendet diskuteras sedan ett antal år och man anar att riktningen går mot att samhället själv ska ta över verksamheten. Men ingen skriver artiklar om hur det hela är uppbyggt och vad följden skulle bli om man t ex fick gemensam begravninsgavgift för större områden, eller för hela landet? Ingen berättar om vem som äger begravningsplatser och kyrkogårdar och vad konsekvensen skulle kunna bli om kyrkan avsade sig uppdraget eller om riksdagens bestämde att stat och kommun själva skulle handha verksamheten.
2017 ska man genomföra ett Reformationsjubileum. Då är det 500 år sedan Luthers teser spikades på kyrkporten i Wittenberg. När läste någon en artikel senast om relationen mellan Svenska kyrkan och den katolska? Inte ens ärkebiskopens nyligen genomförda besök hos påven gav några mera insiktsfulla artiklar i ämnet. Så kan område efter område räknas upp. Men slutsatsen blir densamma. Att det är klent och magert och undermåligt. Finns det inga ambitioner kvar att belysa och följa kyrka, tro och livsåskådning mera systematiskt och grundligt?
Nättidskriften Evangelium har beslutat att försöka skapa en bild av hur kyrka och samfund uppmärksammas och bevakas av media. De tar gärna emot tips och synpunkter.
