Vänner och bekanta dör bort...

Vi läser ofta dödsannonser när morgontidningen långsamt och eftertänksamt gås igenom. Inte för att döden intresserar oss mest av allt utan därför att så många vänner och bekanta i vår egen generation har fått sluta, har avlidit, dött. Ibland händer det plötsligt som när en vän segnar ner i motionsspåret för att inte mera vakna upp. Ibland efter långvarig sjukdom, kampen kan ha pågått i flera decennier. Vi får ofta gå på begravning. Ibland kan vi inte hur gärna vi än hade velat eftersom hälsa och annat svårforcerat ställt sig i vägen. Varje död har återverkningar i stora nätverk av släkt- och vänskap. 

Även de gånger där jag fått begrava människor där inga anhöriga gick att hitta så försökte jag ta reda på något om den människans liv. När man har levt färdigt sitt liv är det inte mer än rätt att något ska sägas som inte bara ligger på allmänningen. Ensam med den döde, musiker och begravningsbyråns representant får det i alla fall ta sin tid att lämna människan i Guds hand.  Inga korta loja ord räcker för att försöka kasta ljus över ett människoliv i med- och motgång. Lite mer får det bli. Ett människoliv, oavsett hur undanskymt eller upphöjt det varit, är oändligt värt inför Gud. Är det verkligen så, tänker jag inför det som äger rum i Ukraina och i Gaza? De som förlorar barn, syskon, mödrar och fäder, vänner och släktingar där vet förstås att inte ens urskillningslöst dödande utplånar dessa människors ofattbara värde. Den avlägsna döden kanske inte känns särskilt mycket här, den kan ändå väcka oss till vrede, vilja till protest och väcka känslan av stor förlust...

Anledningen till denna allvarsamma början är att Olle Stenström, min och Pelles äldre bror är svårt sjuk. Läkarna har sagt att de inte mer kan göra. Nu blir det mest smärtstillande och sådant som ges för att lindra slutet. På bilden är Olle ungefär 5 år. Han sitter med nydöpte lillebror Pelle i famnen. Själv står jag liksom andaktsfull och ser på. Idag är Olle 78 år gammal. Telefonen ringer och SMS:andet pågår för att vi som inte kan vara där ska veta hur det ligger till.

Minnen dyker upp. Hur Olle och en kamrat i mycket unga år höll på att driva till havs på en hemmabyggd flotte en sommar. Eller hur han vågade krypa i ledningskanalen under hyreshusen på Mellangatan i Visby. Livsfarligt och befolkat av råttor. Han var knappt tonåring när han fick åka med Gotlandsbåten till fastlandet för att vara med och fixa deras havererade radar, för sådant kunde han. Han byggde en egen telefon, med allt ihopsatt med luren, nummerskiva och allt, och kopplade in sig på nätet. Han talade med hela världen på sin amatörradiostation.

Sällan har jag blivit så uppbragt och kränkt som när några pojkar på ett läger, som haft Olle i samma fotbollslag, skopade ut honom totalt. Han var kass och värdelös, sa dom. Min bror! Olle! Ha! Ljug, fel, osant! En gång lånade han pappas Mercedes för att åka till en söndagsskolkonferens på Varfsholm i Klintehamn. Några söta flickor skjutsades sent på natten tills han några hundra  meter från parkeringsplatsen kraschade bilen i låg fart mot ett träd. Ingen skadad bortsett från det ramponerade fordonet. Illa nog! Arga pastorer! Märkligt mild far.

Under uppväxten satt han oftast i ett källarbås på Mellangatan 7 A där han hade inrett en liten verkstad i vilken han byggde olika tekniska prylar. En gång lockade han mig att ta i byglarna där hänglåset brukade sitta. Tjong och aaajjj, han hade elektrifierat eländet. Det tog en bra stund att hämta sig. Äventyrlig var han som liten och ung, märkligt stillsam och arbetsam på äldre dagar. Omtänksamt och engagerad i sina småbröder kunde han faktiskt vara, mer än man skulle trott. Minnena står på kö och vill fram. På bilden skjutsar Olle mig runt på gården där vi växte upp. Min utsikt är inte den bästa just där. Eller också är den det…

För oss på geografiskt avstånd är det bara att knäppa händerna och lyfta honom i bön inför det som skall komma! 

Dålig sömn, ond hals, värkande luftrör och ömmande muskler

Ringde till dialysavdelningen. Hostigt förkyld fru och en växande sjukdomskänsla hos mig själv. Kom i god tid till behandlingen och blev anvisad en säng i en för övrigt tom fyrabäddssal. Vägde in mig som brukligt före matchen. Så sker där liksom i många andra kroppssporter. Situationen krävde nästan att jag inte traskade runt på avdelningen. Det kunde vara något smittsamt och då ska vi helst inte vara givmilda och dela med oss. 

En egen våg var generöst nog inställd på plats. Invägningen är en hjälp för att fastställa hur mycket vätska som skvalpar runt i kroppen utan att kunna ta sig ut - den ska ju dialysen se till att avlägsna. På så vis slapp jag gå förbi alla rum bort till den längst inne på avdelningen fast installerade vågen.

Sköterskorna stack hål på armen med sylvassa nålar för att komma åt blodet i min konstgjorda åder (graft).Som tur var har jag bedövningskräm som måsta vara påsmetad (applicerad) en timme i förväg. Roligt blir det inte när man glömmer. Då kan det bli tandagnisslan. Massor av prover togs. En lång tops-pinne fördes otrevligt långt in i ena näsborren. Fick  du ut hela, frågade jag eftersom det kändes som om pinnen lämnats kvar, Usch! Halvvägs in i behandling kom en läkare på besök: du har influensa typ A! När bröt det ut? För mindre än 48 timmar sedan? 

Jovisst, så var det ju. Så efter kontrollsamtal till infektionsläkare ordinerade läkaren Tamiflu för att hjälpa till att begränsa influensans grepp om mig. Det passar nämligen osedvanligt dåligt att ha immunnedsättande mediciner i lägen som det här. Trots att alla vi två i hushållet är vaccinerade bröt influensan ut och visade sig ha besvärliga verkningar. En förfärlig skrällhosta som lät som hest skällande hundar omöjliggjorde längre samtal eftersom bara några yttrade stavelser triggade oväsendet. 

- Hur var det host host skräll med host host det där host?

- Jo, men det var host skräll väl host så där...

Plötsligt slår det mig, vilken tur att lärjungarna på väg till Emmaus inte hade influensa. Då hade det inte blivit mycket sagt. Och kanske hade de aldrig insett vem det var som hade gjort dem sällskap. De hade hostat ikapp. De kanske rent av hade följt läkarnas råd och stannat hemma från jobbet några dar? Förresten står det mig veterligt ingenting i Skriften om influensa, förkylningar eller pandemier. Så vi tvingas verkligen tänka själva. Svårt för fundamentalister så klart, men stimulerande för oss andra. 

Tamilflu ska tas hela veckan. Bäst att vara lydig så att skadeverkningarna kan begränsas till dålig sömn, ond hals, värkande luftrör och ömmande muskler. Pust! Det tar på krafterna att vara sjuk. Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, sägs det också ibland. Efter de här dagarna är jag benägen att hålla med...

Öppna dörren!

Besökte apoteket för att hämta beställd medicin. Passade på att köpa halstabletter och hostmedicin åt den för tillfället genomförkylda hustrun. Gick vidare till den lokala ostaffären. Där var det kö. Efter att ha väntat länge gick jag och passade på att göra ett annat ärende. Kom tillbaka just som en person skulle lämna affären, fullastad med kassar och paket. Självfallet gick jag och öppnade dörren. Han stannade upp mitt i dörröppningen och sa att det där var verkligen omtänksamt. "Du och jag måste komma från samma planet, för hade det varit omvända roller hade jag gjort precis som du. Tack!"

Det har hänt att dörröppning kan verka provocerande, som om den man öppnar dörren inte själv klarar uppgiften. Jag gör det här så att du måste ta emot min väntjänst, jag blir givare, du mottagare. Tänk så det kan bli. I ryggen sitter det att man öppnar dörrar av artighet eller om någon ser ut att behöva det. Alldeles utan vidare, utan baktankar.

Körd på porten har jag blivit några gånger, i överförd mening. Som när jag blivit utröstad ur ett domkapitel av det samlade prästerskapet i stiftet. Om man som kandidat inte blivit invald kan det  kännas som en utvisning, man är ratad. I mitt fall förstod jag varför. Andra kvaliteter och uppfattningar än mina var det som önskades. Fast att vara avvisad är inte så roligt. Möjligen kände väl exbiskopen i Visby det så, han upplevde sig försmådd och tycktes inte begripa varför. 

Förmodligen är det en skröna, men det påstods förr att den mest populära psalmen på fängelser var: "Jag vet en port som öppen står..." Nog låter det för bra att vara sant?! Det händer att jag gnolar på den psalmen efter att jag fått öppna dörren för någon annan. Så gör vi som kommer från samma planet...

Avkragad - dvs förhindrad att utöva kyrkans vigningstjänst

En nyutkommen bok blir orsak till recensioner, krönikor och annan uppmärksamhet. Anledningen är att Visbys förre, och avsatte, biskop, har skrivit en bok ihop med Claes de Faire: Avkragad. På Bokus presenteras boken bl.a. på följande vis: "Som präst och biskop har Thomas Petersson ställts inför förtvivlade människors problem och lidanden hundra tals gånger. Då har han alltid kunnat finna tröst och förlåtelse i Guds ord, i Bibeln. Men nu gällde det honom själv. Och då vände den kyrka han vigt sitt liv åt honom ryggen."

Formuleringarna låter antyda att kyrkan gjort fel och att den vände sin biskop ryggen. Osant så det sjunger. Kyrkan har tillämpat sina regler och förordningar gällande tillsyn av biskopar. Att ett sådant scenario ligger i tangentens förlängning, dvs. kan hända den som skadar sitt ämbete kan väl svårligen uppröra den som vet något om Svenska kyrkan?

Prövningen en biskop kan möta utgår från följande frågeställningar. Om biskopen "1. har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen, 2. har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon fått veta under bikt eller enskild själavård, 3. på grund av sjukdom eller annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller 4. genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en biskop bör ha"

Inför Ansvarsnämnden för biskopar har Thomas Petersson själv medgivit och bekräftat att "Han förstår att hans handlande har varit felaktigt och har skapat en brist på förtroende hos präster och församlingsbor samt skadat kyrkan". Av de recensioner som hunnit publiceras (i förtid) verkar bilden vid läsning av boken bli en annan, nämligen att Petersson inte riktigt insett vad han gjort. Läs Joel Halldorf i Expressen (Nu talar den avkragade biskopen ut om skandalen) eller Josefine de Gregorio (Biskopen missförstår synden). Deras omdömen är samstämmiga om att den fd. biskopen verkar sakna insikt i sin egen del i händelseförloppet. Boken karaktäriseras på Facebook av en gotländsk kyrkopolitiker vars synpunkter går ut på att Thomas Petersson ger sin berörande berättelse "naket, självutlämnande och ödmjukt" och att han är "kritisk till en del personers agerande - men han delar inte ut några knivhugg". Hmm. Debatten har bara börjat...

Utifrån sett verkar det som om den f.d. biskopen velat dra en skarp skiljelinje mellan arbete och fritid, mellan uppdraget en person utövar och det privatliv som levs. Denna gränsdragning är inte okänd för de flesta som styr och leder Svenska kyrkan, vilket är förskräckligt att påpeka. Det händer att somliga personer går till jobbet där de arbetar som präster och när de kommer hem träder de in i en privat sfär där kyrkan helst inte skall nå dem eller ska kunna ställa några krav eller ha förväntningar på dem. Samtalen besvaras inte trots att akuta utryckningar måste ske. Kallelsen som tillåter sådana begränsningar fungerar då mycket begränsat och huvudsakligen under betald arbetstid. 

Kan Thomas Petersson möta förlåtelse och viss förståelse från kyrkan? Det kan han säkert. Möjligen till den grad att han åter kan träda in i vigningstjänsten som präst. Biskopsvigningen kan kyrkan inte göra ogjord, men kan kan besluta att han framgent ska vara förhindrad att utöva biskopsämbetet. 

Åderförkalkad var rena skräcken

Han är åderförkalkad! Så löd omdömet om personer som hade blivit extra glömska, smått förvirrade och ganska osammanhängande under 1960- och 70-talet. Särskilt gamla och ännu äldre blev inte så sällan benämnda som åderförkalkade. Det var skräcken. För sådana blev man rädd. Sådan ville man inte bli. Min morfar Gustaf Karlsson bodde på Gotlands sjukhem som gammal. En gång försökte han stoppa ner mammas handväska i sin västficka. Jag frös till, kalla kårar längs ryggen. Han var förstås åderförkalkad! Själv skrattade han gott över sitt skämt. När han såg min förskräckelse försökte han förklara att han bara skojat. Fortfarande minns jag ögonblicket som något förfärande hemskt.

Visst fanns ordet demens men aldrig hördes Alzheimer som en benämning, inte där jag växte upp på Gotland. Sjukdomen hade upptäckts i början av 1900-talet, men först under 60- och 70-talet kom nya rön som fick diagnosen Alzheimers att bli mer allmänt känd. Om det kan man läsa på sidan: Demensens historia. Åderförkalkad och dement dög länge som benämning.

Idag är jag där. Inte särskilt glömsk, men rejält åderförkalkad. Eller åderförfettad som somliga säger. Särskilt onyttigt har mitt leverne inte varit. Ett måttligt alkoholintag och ett inte alltför rörligt liv kan knappast ha orsakat tillståndet. idag bryr sig ingen särskilt mycket om orsakerna. Det är som det är. Med ett försvinnande lågt undertryck (diastoliskt tryck), sisådär 30-40, borde någon ändå börja undra. Jag gör det i alla fall.

Lågt blodtryck tycks färre lida av än högt blodtryck. Under stor del av mitt liv har det höga blodtrycket tvingat mig att medicinera. Nu när det vilar ett ständigt lågtryck över mig blir tillvaron smått förvirrande. Reser jag mig alltför snabbt blir det känslor av yrsel och svaghet, det liksom svartnar för ögonen och jag tvingas stå still. Ibland blir det nödvändigt att förankra sig i en dörrkarm eller ett skåp för att inte välta. Tur att jag inte är lång och reslig. För den reslige kan fallet bli högt och långt. Medicinen tycks vara att leva en aning långsamt - omgivningen till förvåning och frågor. Har vi fått en sengångare i släkten? 

Själv funderar jag över all tung medicinering som blivit min lott sedan mer än 4-5 decennier. Är det så konstigt att kroppen blir påverkad ända in i kärlväggarna? Nej, knappast. Nu är även jag en åderförkalkad typ. Tur att jag inte bär väst så ofta och kan skrämma slag på barn.

Vad säger man vid ett oväntat möte?

Hej du, sa jag synnerligen förvånad. Där i gathörnet stod inte bara någon som var svindlande lik mig, det var faktiskt jag. Ett möte jag länge hoppats på för att få svar på en del frågor. Sådana man ibland har om sig själv. Varför gråter jag inte längre? Är jag rädd för döden, egentligen, fast jag som kristen borde ha stor tillförsikt? Varför har jag svårt att göra sådant som måste göras i tid utan alltid istället tvingas fixa till det i sista stund? Ja, sådana där frågor måste ställas nu när jag äntligen träffar mig själv så som jag möter andra människor.

2. Hej du, svarade jag nummer två, dig har jag länge velat möta ansikte mot ansikte! Det var länge sedan vi sågs så här..

1. Ja, det kan man säga. Vi har ju aldrig mötts så här. Det här är inte klokt. Du är inte klok. Med dig för jag mest en inre dialog. Hela tiden...

2: Aha, det är därför du verkar så bekant. Klokt? Lite galenskap får vi väl stå ut med. Förresten, jag längtar efter de där dialogerna. Uppfriskande och spänstigt. Men du är lite för trög för mig!

1: Jo visst ältar vi en del, får jag säga vi om oss (?), för allt jag tänker bollas och blir motsagt. Du (jag) har massor av invändningar som motsäger flera bibelställen, t. ex. som att tanke och handling hos mannen är ett. Pytt! Tanke och handling i den här mannen är ett fortgående sammelsurium av motstridiga viljor.

2. Vad klagar du för? Om det inte vore för mig blev ingenting gjort. Du skulle falla undan och låta saker och ting bero i alla oändlighet. Pinsamt enligt min mening. jag minns när du fick ringa en professor och erkänna att du ingenting hade gjort bara dagar innan du skulle redovisa ett arbete. Hade det inte varit för modet hos mig hade du aldrig ringt.

1. Okej, du har bra sidor som kompletterar min tvehågsenhet. Så hur är det där med döden och rädsla för oss?

2. Jo, någonstans finns den där, men verkligen undanskymd och -trängd. Egentligen slås jag av att du mest verkar nyfiken på vad som ska bli på andra sidan den dörren. Jag förnimmer ord som befrielse, ljus, sammanhang och... kunskap. Du litar på att det blir bra och längtar efter att få veta. Du vill inte längre se såsom i en 2000 år gammal spegel.

1. Du har förmodligen rätt. Hos dig ser jag gamla upplevelser och erfarenheter att gudsförtröstande människor överfallits av tårbestänkta frågor och tvivel om att duga och räcka till. Sådant är svårt att bara glömma. Ensamhet och övergivenhet nära döden har jag sett vilket fick hjärtat att värka.

2. Där står vi, dvs. jag, närmare varandra. När det gäller att skjuta upp saker är du obegripligt alert. Allt får vänta och bero. Det är som om du inte kan börja tänka förrän strax innan en deadline. Somliga ser det som eftertänksamhet, jag ser det som en defekt. Det är väl bättre att röja undan och få saker gjorda?!

1. Då tänker jag på den där personen som inte direkt verkställde en order på Fermenta-aktier dagen innan hela bolaget imploderade och gick i konkurs. Nya insikter kan dyka upp. Ta det lugnt. Eller som det heter på nutidssvenska: be cool!

2. Vi väger ganska jämnt. Du väntar, jag skyndar på. Känns förstås en aning kluvet, om du förstår. Jag blir nästan gråtfärdig när du drar ut på allting.

1. Gråta ja, det gör vi inte så ofta. Min förklaring är att våra föräldrars tårkanaler blev sjuka och torkade ut. De fick ha glasögon med extra plastramar för att spara minsta lilla ögonfuktighet. Såg udda ut. Nu har läkarna sagt att mina ögon torkat ut så ögondroppar ska hjälpa mig se klart. Hmm.

2. Jag blir ofta rörd, är i botten sentimental. Vill gråta över böcker och filmer. Men tårvätskan vill inte vara med. nej hörru, det börjar bli långtråkigt. Vi får ses senare, eller höras, på insidan?

1. OK. Tack som kom, som på bokradion, bara vägrar jag att säga. Så det så. Istället blir det mer korrekt: tack för nu. Syns!

Är församlingsråden förnöjsamma?

Förnöjsamhet är en dygd. sägs det ofta. Men den som ser efter finner att just den dygden inte finns med bland de klassiska. Wikipedia räknar upp dygderna på följande vis:

Ödmjukhet – humilitas (motsats till högmod)
Generositet – liberalitas (motsats till girighet)
Kyskhet – castitas (motsats till lusta)
Medmänsklighet – humanitas (motsats till avund)
Måttfullhet – temperantia (motsats till frosseri)
Tålamod – patientia (motsats till vrede)
Flit – industria (motsats till lättja)    

Förnöjsamheten kan vara en hybrid, en blandning av ödmjukhet, måttfullhet och tålamod. I Svenska kyrkan finns det en särskild grupp förnöjsamma personer. De har en unik uppgift att tjäna församlingarna där deras organ finns till. Det handlar om ganska många människor, alla de som sitter i församlingsråd.

Trots att de har goda skäl och många anledningar att vara missnöjda, och någon enstaka gång försiktigt hörts muttra, så är de mestadels förnöjda och tystlåtna. Att bli vald till ett uppdrag i Svenska kyrkan bara för att finna att man vare sig besitter makt eller myndighet borde vara svårt att uthärda. Denna samtalsgrupp finns naturligtvis till för församlingens bästa men är i princip ett rådgivande organ vars råd församlingsherde, kyrkoherde och kyrkoråd högaktningsfullt kan strunta i. Aj, det gjorde ont! 

Tänk att vara utvald som alibi för att församlingarnas inflytande i ett pastorat skall verka finnas! Men budgetarna de skall vara med om kan hur som helst ändras och får de alls vara med om att forma församlingens förslag till församlingsinstruktion så blir det som bäst ett arbetsmaterial som helt kan ignoreras. 

Förnöjsamhet sägs vara en dygd. I detta fall är det en egendomlig dygd eftersom det som sker i församlingsrådet är mestadels något som bara synes ske. Visst, där äger mänskliga möten rum och trevliga samtal utspelar sig. Ett glädjeämne är förstås att man kan bidra till vilka församlingskollekter som ska tas upp och även påverka val av kyrkvärdar och dylikt. Men rådet kan knappast vara med i samspelet mellan styrning och ledning i pastoratet. De uppgifterna har församlingsherdar och kyrkoherden samt kyrkorådet...

Nu är hög tid att lägga den lågmälda förnöjsamheten åt sidan och kräva ett reellt inflytande över den församling man till synes skall stödja och hjälpa. Mer finns att säga om församlingsråden: kyrkofullmäktige borde vara tvunget att utse ledamöter enbart bland dem som nominerats på församlingsnivå. Församlingsrådet borde därtill få en aktiv och avgörande roll i formulerandet av församlingsinstruktionen som omedelbart borde återföras till församlingarna!

Församlingarnas inflytande och egna profil skulle bevaras i det nya storpastoratssystemet. Som bäst går det väl sisådär!

Förtränga och glömma som skön konst

 Konsten att använda och söka på Google bemästrar inte jag. Direkt efter frukost denna morgon ville jag försöka hitta texter om djur som avvärjer attacker från luften, av falk, hök eller örn, genom att låtsas helt ovetande om hotet. Alldeles bestämt vet jag att jag läst om fåglar som bara fortsätter strutta runt inför det troliga luftanfallet. Får helt enkelt återkomma när jag lyckats hitta sådana exempel.

Själv är jag upptagen av att förtränga ett ständigt vinande ljud i öronen, s.k. tinnitus. Omgivningen antyder ibland att det har med stigande ålder att göra. Ha, ropar jag. 75 är väl ingen ålder! Diagnosen, som jag doktor Stenström utfärdat, är att buller och oljud orsakat missljudet. Genom att inte låtsas om det kan otyget försvinna! Jag glömmer helt enkelt att höra det och då är det som om det för stunden upplöses och bara låter höra av sig vid ett senare tillfälle.

Förträngning kan uppövas till hög konstnärlig nivå. Den egentliga innebörden är att göra något så smalt att det som ska passera får allt svårare att göra det. För min del har minnet gjorts synnerligen trångt, eller välfyllt om man vill se det i försonande ljus. I många år har jag liksom "inte vetat", förgätit, att mina DVD-filmer är för många, i anstötligt antal för många. Vem kan titta på tusentals sådana filmer i framtiden när tekniken försvunnit och streaming, eller vilken teknisk lösning det en gång kan bli, helt har tagit över? Filmerna stod fint uppradade i bokhyllan där de trängt bort och undan fina böcker av alla de slag. För att inte berätta om hur det i källaren stuvats undan lådvis med ihärdigt insamlade och inköpta filmer. Fynd, på sin tid, idag alltmer uppfattade som oanvändbara plastbitar. Deras existens förträngde jag.

Utveckling och förklaring av ordet glömma i Svenska akademiens ordbok kan understundom bli som skönklingande poesi, lämpad för högläsning och eftertanke: "för ögonblicket l. stunden o. d. icke komma i håg l. tänka på (ngn l. ngt l. att göra ngt); glömma av (ngn l. ngt); (oavsiktligt, av glömska l. därför att ngt annat fyller tankarna l. upptager intresset) förbise l. förbigå (ngn l. ngt) l. försumma l. uraktlåta (ngt l. att göra ngt); stundom: bortse från l. vara blind för (ngt); särsk.: av förbiseende uraktlåta att nämna l. omtala (ngn l. ngt), utelämna, uteglömma".

En dag gick det inte längre. Påminnelserna, särskilt de muntliga, blev för många. Det fungerade inte att förtränga, glömma, inte låtsas om, längre. Många hundratals filmer rensades ut och kunde förmedlas till personer som fortfarande visste att uppskatta dessa cineastiska fynd: västerns, draman, thrillers, romantiska historier, komedier, klassiker, you name it!

Prokrastinering, säger de som kan fina ord. Icke, sa Nicke, säger jag. Det handlar inte om att medvetet skjuta upp - nej, det handlar om att borttränga tills man glömmer! En konst jag utvecklat till förfining och elegans. Vad jag förträngt? Det kan jag inte påminna mig.

Att det är så visar sig genom att jag efter något år kommer att skriva en text som denna igen. Då har jag helt förträngt att detta alls formulerats för att sändas vidare till andra som alldeles förträngt att de någonsin läst en text som denna. Så där håller vi på...

Falla till marken eller föga

Den som faller på knä vid en altarrund använder kroppen som bön. Den som inte kan falla på knä kan förstås göra det mentalt. Allt är inte vad det tycks vara nämligen! Men vare sig det sker kroppsligt eller i anden så är erfarenheten ganska lik den som de vise männen fick vara med om: de föll ner och tillbad.

Stiga upp som en sol och falla ner som en pannkaka handlar om något helt annat. Men även det tillhör livet. Då är ämnet mera överambition och rejält misslyckande, inte vördnad och tillbedjan. Men även inför världsliga makthavare fölls det ned. Så erkändes och hyllades överhet. Att falla ner kan innebära att överge  kritik och invändningar såsom kan ske runt oförsvarbart uppburna ledare och politiker. Underkastelse syns särskilt i diktaturer där priset för att inte svassa och böja sig kan bli ofattbart högt. Falla till föga är väl vad det kan innebära? Kolla SAOB om ordet föga.

Hovnigningar och -bugningar är enligt mitt sätt att se ett stiliserat nedfallande. I liturgin finns också bugningar t.ex. när Helig sjungs i mässan. Där finns bibliska uppmaningar som inspiration. Ta t.ex. Psaltaren 95:6-7: 

Kom, låt oss falla ner och tillbe, knäböja inför Herren, vår skapare, ty han är vår Gud och vi hans folk, fåren i hans hjord...

Krita din dörr - Chalking the door

 Internet är en konstig anordning. Plötsligt ramlar man in på en sida och genast styr all annonsering om på facebook. Har jag googlat på en bil dyker bilannonser upp. Har jag sökt efter ett vin kommer vin- och spritreklam fram, i massor. Nu senast besökte jag anglikanska sidor från England och beställde ett bönematerial! Kunde vara intressant att se vad man bad för och hur, tänkte jag.

Döm om min förvåning när epost trillade in om Trettondedagen, epifania, om att man ritar med krita på sina dörrposter. Gör man, undrade jag och läste ganska noga vad som skrevs. En dr. Peter Johnston citerades förklarande hur seden kunde ta sig ut. I kyrkan under epifania kunde prästerskapet välsigna och dela ut kritor! Skulle det ske här såge vi alla ut som frågetecken. Vadan detta? Jo, i England och på andra platser i Europa kan man aktivera sig hemma genom "Chalking the door"!

Så här kan det se ut: 20*C+M+B*24. Siffrorna som innesluter bokstäver och tecken står för det aktuella årtalet.

När man ritat kan man t.ex. be följande bön:

Visit, O blessed Lord, this home with the gladness of your presence; bless all who live here with the gift of your love, and grant that we may manifest your love to each other and to all whose lives we touch. May we grow in grace and in the knowledge and love of you; guide, comfort, and strengthen us; and preserve us in peace, O Jesus Christ, now and for ever. Amen.

Kunde inte låta bli att tänka att människor som ber på det sättet och vill göra och vara det som bedes, hur kan de med sådana önskningar vara bigotta, moralistiska och hycklande typer? Så där som viss kristendomskritik ibland uttrycker sig och utmålar troende människor. Tillbaka till kritritandet. Man kan placera tecknen på dörrkarmen överst. Men bra är förstås om det som skrivits blir någorlunda begripligt.

Årtalet har vi klarat av, men resten då? Att rita eller färga dörrposter har bibliska förtecken. Under fångenskapen i Egypten målade israelerna dörrposterna med blod (2 Mos. 12:7). Traditionen med kritandet har anor ner till medeltiden.  Hur ska vi förstå bokstäverna C+M+B? Den som känner legenderna om de vise männen kan eventuellt klura ut att de står för Caspar, Melchior och Balthazar. Det finurliga är att bokstäverna även kan uttolkas på latin: Christus Mansionem Benedicat, en välsignelse! Må Kristus välsigna detta hus! En utomordentlig start på det nya året, eller hur?! Så varför inte ta fram egna kritor i väntan på att kyrkan ska dela ut välsignade dito…

Kan man prata under frukosten?

En ny morgon. Dags att vältra sig ur sängen. Ett korstecken med två rörelser: huvud-bröst, axel-axel, i Luthers efterföljd. Så börjar dagen! Därefter några steg ut i köket. På med vatten, kaffe i bryggaren. Koppar och fat har ställts fram kvällen innan som för att minska antalet moment som måste utföras i morgondimman. Pålägg, smör och bröd ska också fram. Sedan sitter Maggan, min fru, och jag tysta vid kaffet. Konversationen inskränker sig till: hur har du sovit i natt? Några korta ord och sedan går uppmärksamheten tillbaka till morgontidningen eller korsordet. Fortfarande kan någon gäspning avbryta den andaktsfulla stillheten...

Det har sagts mig att det finns människor som älskar att prata vid frukostbordet. En alldeles egen kategori människor. Vad har de som är så viktigt att säga tidigt på morgonen? Är det inte då den talande guld-värda tystnaden ska säga sitt? Allt som behöver sägas sades väl redan dagen innan? Varför sätta igång innan sömnen liksom gryningen fått ge sig av? 

Hur de morgonpiggas höga grad av vakenhet uppstår förstår jag inte, trots att ett av våra barn mötte var ny dag genom att långt innan frukost sitta färdigklädd på sin sängkant visslande och gnolande Hade han spelat fiol hade han nog gjort det de där arla timmarna. Här idag vaknas det istället extremt långsamt. Att ens kunna säga något särskilt meningsfullt före klockan tio på förmiddagen är helt uteslutet. 

Egentligen borde en ny kategori införas i bakgrundsfakta t.ex, vid undersökningar: är du man-kvinna, ung-gammal, en som talar-tiger under morgonmatens inmundigande.

Efter frukosten får diskmaskinen några intensiva minuter då glas, porslin och bestick ska få återvända till tryggheten i sina givna platser. Sedan ska fönsterbrädornas växter och blomster uppsökas med vattenkannan i högsta hugg så att det som lever där i krukorna inte vissnar och dör. 

Under arbetslivets intensivaste tid var det bara att inrätta sig och kliva upp. Särskilt åren med pendling, per tåg eller bil, till Stockholm eller Uppsala. Fast då gick det förstås att slumra och sova några timmar på tåget. I bilen fick radion sättas på hög volym för att trafiksäkerheten skulle upprätthållas.

Nu är klockan 08.35 och jag får nog masa mig tillbaka till sängen. Får se om jag har något på hjärtat framåt klockan 10...

Kvinnokamp i det fördolda

Min mamma och pappa gifte sig på 40-talet i Visby. Carl-Bertil Stenström och Inga-Greta Karlsson förlovade sig på julafton 1943, Lyckönskningar innehöll massor av råd och synpunkter. Må Igges och Bertils julglädje i år vara livet ut, kunde de heta. Och min morfar fick ett brev med denna inledning: "Broder Gustaf Karlsson. Stor Frid! Erinrar om vårt samtal i somras om min ljusa kostym. Broder Karlsson lovad vända den vid något tillfälle i vinter och ansåg den värd detta, då avigsidan inte fällt. Sänder icke väst då jag icke använder den. Så passar jag på att sända hjärtliga gratulationer till Brodern och Frun med anledning av dotterns förlovning..."

Kvinnokampen då? Jo, i samband med deras giftermål 10 juni 1944 fick mamma en skämtsam och ironisk kallelse till den gotländska avdelningen av Sällskapet för befrämjande av äktenskaplig lydnad undertecknad av Nora Celinder, ordföranderinna och Ragata Rivjärn, sekreterska! Där kan man som i en allvarlig skrattspegel se bristen på jämlikhet. Det perspektivet har använts i många sammanhang genom att hålla fram vad som händer om kvinnor plötsligt övertar en traditionell patriarkal mansroll?

Alla som läser dokumentet inser den starka kritiken av uppdelningen manligt-kvinnligt som inneburit att kvinnor dubbel- eller trippelarbetat genom eget yrkesliv, ansvar för hemmets skötsel och för barnens omvårdnad.

Läs själv och fundera:

I Jesus når det heliga oss

Utdrag ur en predikan på Ordrik:

Stjärnan, som så här års förgyller fönster hos fromma, 

såväl som hos ateister, tvivlare och skeptiker,

har självklart som förebild den bibliska stjärnan.

Den som visade vägen och pekade på Jesus,

även om de som hängt upp stjärnan

inte tänkte riktigt så… utan nöjde sig med

att den var fin och lysande grann

Samma stjärna fyllde våra resenärer med stor glädje

Till sist stannade stjärnan över huset(!)

exakt där barnet var

De österländska kungarna fann barnet och Maria 

och föll ner och hyllade honom! Förundrade och uppfyllda

Varje barnafödsel är ett mirakel

men här var det något mer.

Det kan tänkas att Jesu helighet

återspeglas och blir synligt i varje barn

nu, från Jesu födelse, blir varje förtryck och övergrepp

ett angrepp mot det gudomliga och heliga

som bor i människan

Epifania - vad såg de vise männen?

 Under de senaste dagarna har jag försökt skriva en predikan. Senast det hände var för mer än 5-6 år sedan. Imorgon, Trettondedagen ska jag få predika i Olaus Petri kyrka i Örebro. Det var bara att försöka skaka av sig ringrosten, läsa in lite fakta om texterna den dagen samt ta reda på mer om hur epifania firas utöver världen.

Något som fångade mig från början var: vad upplevde de vise männen egentligen. Vad fick dem att falla ner inför barnet? Vad såg de egentligen? Epifania betyder ungefär framträda eller uppenbara. I den världsvida kyrkan är det den dagen som Kristi guddom uppenbaras för världen. För hednafolken brukar det heta eftersom de vise männens vallfärd representerar folkslag bortom tron på Gud.

Kristi förklaringsdag är en annan helgdag som bär samma fråga: vad såg lärjungarna på förklaringsberget?

De såg ljuset, det himmelska, skinande vita kläder, det guddomliga. När ser vi, upplever och erfar vi, Gud i Kristus Jesus?

Har kyrkan en framtid?

Den kristna kyrkans framtid i Sverige har blivit ett diskussionsämne. Kyrkor som går kräftgång är ingen uppbygglig trend. Att det finns olika strategier för att motverka utvecklingen och förändra de nedåtgående siffrorna står klart. I Svenska kyrkan är den modellen att behålla medlemmar genom att betona allt gott och fint som kyrkan gör för barn och ungdomar, för ensamma och utsatta, för sjuka och fångar osv. Sällan nämns då med någon större entusiasm mässa och gudstjänst, Guds ord eller bön och bibelstudium. Det är som om ett företag inte ville berätta om sin kärnverksamhet. Därmed inte sagt att det diakonal skulle vara något perifert. Det är den inte! Men det som ger diakonin ess livskraft och energi finner man i dess ursprung: Guds kärlek till oss. Diakonin flödar ut från mötet i nattvarden, vid altaret!

I tidningen Världen idag skriver evangelisten Ingemar Helmner om läget och framtiden för kyrka och kristen tro i debattartikeln Har församlingen någon framtid i Sverige? Efter att ha betonat sekulariseringens framfart undrar han: "Är en försvagad folkkyrka, i händerna på de politiska makthavarna, det enda som blir kvar, eller vågar vi tro att en påkristning är möjlig; en ny väckelse, med helig dragningskraft, som ritar om den religiösa kartan?"

Helmner menar att den etablerad kristenheten är både tandlös och lågmäld. Kyrkan är mer en svans än ett huvud påverkad av samhällsandan som den är - när den kunde vara "en helig proteströrelse" Så långt är det inte alldeles galet. Det finns självklart mycket att göra för att den kristna kyrkan i Sverige skulle bli mera genuin och trovärdig i utövandet av och vittnesbördet om tro och liv. Förkunnandet av de glada och goda nyheterna om Jesus Kristus behöver göras moget och frimodigt. Vi är lerkärl men bär en skatt, varför då huka och tveka?

Helmner nämner Ja till livet och hbtq som områden där kyrkorna retirerat, kompromissat och fallit undan bland annat av rädsla för att "hamna i dålig dager". Att abortfrågan och olika sexuella identiteter varit svåra för kyrkorna att förhålla sig till betyder inte att det bara finns ett enda och rätt kristet alternativ. Frågorna kräver faktiskt mycken reflektion och stor teologisk insikt såväl som eftertänksamhet. Svartvita förhållningssätt gör inte frågorna och deras komplexitet rättvisa. 

Helmner skriver: "Begreppet ekumenik kommer alltmer att präglas av synkretism. Politiska makthavare behöver kyrkornas hjälp för att skapa ordning i ett Europa där stora flyktingströmmar orsakar oro. Att då lyfta fram Jesus som enda vägen kommer inte att ses med blida ögon. Interreligiösa gudstjänster är det trendiga. Öppen religionsblandning och infiltration av nyandlighet". 

Tanken att ekumenik innebär synkretism är en alltmer spridd vanföreställning. Tvärt om är det så att finns goda teologiska skäl för att i arbeta för kristen enhet! Helmner har helt okritiskt anammat ogrundade idéer, om att ekumeniken får de engagerade att förlora fotfästet, med hull och hår. Den som har intresse för religionsdialog står öppen för andras tro och deras övertygelser. Det innebär inte att man tar över eller ikläder sig andras tro utan att man möter den genom att själv vara djupt förankrad, kunnig och grundad i den kristna tron! Ekumeniken omfattar INTE andra religioner utan endast och uteslutande kristna kyrkor som möts för att bibliskt motiverade sträva efter både lokal och världsvid enhet i Kristus!

Föreställningen att Jesus är svaret t.ex. på växande flyktingströmmar i Europa är att förandliga världens problem. Politiska frågor hanteras bäst av politiska krafter och inte genom förkunnelse och evangelisation! Kyrkor kan erbjuda sina perspektiv och möjligen medverka i politiska skeenden men går vilse om de försöker ta över från demokratiska politiska partier, folkrörelser och krafter.

Interreligiösa gudstjänster finns knappast! Någon gång på enstaka platser har det förekommit att man  tillfälligt mötts offentligt till gemensam fredsbön! Inte heller det kvalificerar sig som synkretism, någon sammanblandning är inte aktuell! Den katolska kyrkan har mött Islam och muslimer genom århundradena och har haft gott om tid att reflektera över hur kyrkan och de kristna bör förhålla sig. i Signum finns en bra och läsvärd artikel som kort berättar om relationen mellan den katolska kyrkan och Islam. 

Helmners analys är sned och mycket vinklad. Det hindrar inte att frågorna som fått honom att fatta pennan är har betydelse. Frågorna kan vi alla behöva brottas med, även om hans försök till analys och svar leder fel! Till sist är det en myt att det sker någon medveten infiltration från andra religioner av den kristna kyrkan. Men riskerna med både moderniteten och sekulariseringen utgör verkliga faror. Kom ihåg att dessa är krafter både utifrån och inne i kyrkan. Tidsandan får oss dessutom att tro att popularitet och profillöshetens utsuddning är vägen framåt. Att det är så har nog med den Onde att göra, han söker förstås varje tillfälle att underminera Kristi kropp på jorden... vilket är lätt inte vilja kännas vid, utdefiniera och att glömma - av bara farten.

Visitation revisited

Visitera innebär att besöka med avsikten att granska, om man får tro Svenska akademiens ordbok som äntligen fullbordats. Där uttyds ordet visitera på följande vis: "om tjänste- l. ämbetsman o. d.: under besök granska l. undersöka (viss verksamhet l. inrättning) för att bedöma dess skick l. tillstånd o. d.; särsk. dels med avs. på skola l. apotek l. gruva, dels (i fackspr.) om biskop l. prost o. med avs. på församling".

I kyrkan har visitationer varit brukligt sedan mycket länge. I SAOB finns citerat att redan på 800-talet hade Karl den Store förordnat att vid biskopars visitationer skulle undersökas om det förekommit förbrytelser som då skulle bestraffas. Därtill finns flera citat om svenska kyrkliga visitationsförhållanden, bl.a. från 1600-talet.

Dagens kyrkoordning stadgar, i 8 kapitlet om biskopen och i paragraf 2, följande om visitationer:

"Biskopen ska visitera stiftets församlingar. Biskopen får också uppdra åt kontraktsprostarna att i biskopens ställe visitera församlingarna i deras kontrakt. Biskopen får i särskilda fall uppdra åt domprosten att visitera stiftets församlingar. Vid visitationerna ska det föras protokoll som ska lämnas till domkapitlet samt till berörd församling och berört pastorat. (SvKB 2012:14; 2015:7)"

Prostvisitationer är ibland en visitation som blivit ett komplement mellan biskopsvisitationerna för att ha tillsyn och kunna uppmuntra och stärka medarbetarna och de förtroendevalda i församlingarna. Här ett påpekande vid en prostvisitation: att man kan "skapa bättre utrymme för liturgiska och andra värdeföremål som förvaras i kyrkan enbart genom att flytta undan sådant som nu tar utrymme men som inte behöver förvaras i kassaskåp".

I en annan visitation kan det heta: "Även det gemensamma personalrummet är så litet att man vid lunchtid tvingas äta i omgångar. Frågan om vilrum kan också behöva adresseras". Här märks att visitationen knappats tagit sikte på de pastorala frågorna utan praktiska förutsättningar. Lite närmare kommer nästa påpekande vid en prostvisitation: "Vid vårt besök ska en lektion inledas i kyrksalen. Vi ställer oss frågan hur man tänker kring hur det invigda kyrkorummets helgd iakttas i samband med att där bedrivs annan verksamhet. Frågan har aktualiserats tidigare och uppenbarligen behöver man komma åter till den".

En utomordentligt spännande bok är biskop Jonas Jonsons bok från 2005: Den långa resan från Hallsberg till Kumla: visitationsstämmor i Strängnäs stift 1990-2004. Med hjälp av den kan man få en bra inblick att även de pastorala frågorna tas upp som oerhört viktiga.

I Strängnäs stift har sedan ett antal decennier en egen modell för visitationer införts, originellt kallad Strängnäsmodellen. Där finns rejäla återkopplingar i ett tolvårsprogram med visitationer och återbesök. I planen ingår att församlingarna får åka till stiftet för samtal med visitationsteamet och biskopen. Även i den ambitiösa modellen kan det finnas anledning att se lite grann från ovan (helikopterperspektiv) på vad som egentligen görs och vad som blir resultatet av det myckna slitet. 

En viktig ingrediens i arbetet med visitationer är församlingsinstruktionen där församlingarna (?) uttryckt sin inriktning vad gäller gudstjänst, undervisning, mission och diakoni. Frågetecknet beror på att makten över församlingsinstruktionerna obegripligt nog ligger i pastoraten (!) och inte i församlingarna! 57 kapitlet  5 § : "För varje församling ska det finnas en församlingsinstruktion. Församlingar som ingår i ett pastorat ska ha en gemensam församlingsinstruktion. Förslag till församlingsinstruktion ska utarbetas av kyrkoherden och kyrkorådet i samråd med domkapitlet. När det gäller en gemensam församlingsinstruktion ska kyrkorådet även samråda med församlingsråden inom pastoratet".  Så mycket för församlingarnas självstyre och rätten att ha sin egen pastorala profil!

Visitationerna är en integrerad del i hur Svenska kyrkan internt fungerar. De ger även en blick av det omgivande samhället eftersom biskopar vid besöken i församlingarna även gör nedslag i olika verksamheter inom församlingarnas geografiska ram. Jag frågar mig i alla fall hur visitationerna förvaltas och följs upp? Blir det något av praktiska eller pastorala påpekanden? Gör församlingarna det som de uppmanas till eller lyfter de bara på hatten och går vidare?

Ännu en fråga: hur utvärderas sättet att visitera och hur följs de aktualiserade frågorna upp på stiftsnivå och församlingsnivå??