Är församlingsråden förnöjsamma?

Förnöjsamhet är en dygd. sägs det ofta. Men den som ser efter finner att just den dygden inte finns med bland de klassiska. Wikipedia räknar upp dygderna på följande vis:

Ödmjukhet – humilitas (motsats till högmod)
Generositet – liberalitas (motsats till girighet)
Kyskhet – castitas (motsats till lusta)
Medmänsklighet – humanitas (motsats till avund)
Måttfullhet – temperantia (motsats till frosseri)
Tålamod – patientia (motsats till vrede)
Flit – industria (motsats till lättja)    

Förnöjsamheten kan vara en hybrid, en blandning av ödmjukhet, måttfullhet och tålamod. I Svenska kyrkan finns det en särskild grupp förnöjsamma personer. De har en unik uppgift att tjäna församlingarna där deras organ finns till. Det handlar om ganska många människor, alla de som sitter i församlingsråd.

Trots att de har goda skäl och många anledningar att vara missnöjda, och någon enstaka gång försiktigt hörts muttra, så är de mestadels förnöjda och tystlåtna. Att bli vald till ett uppdrag i Svenska kyrkan bara för att finna att man vare sig besitter makt eller myndighet borde vara svårt att uthärda. Denna samtalsgrupp finns naturligtvis till för församlingens bästa men är i princip ett rådgivande organ vars råd församlingsherde, kyrkoherde och kyrkoråd högaktningsfullt kan strunta i. Aj, det gjorde ont! 

Tänk att vara utvald som alibi för att församlingarnas inflytande i ett pastorat skall verka finnas! Men budgetarna de skall vara med om kan hur som helst ändras och får de alls vara med om att forma församlingens förslag till församlingsinstruktion så blir det som bäst ett arbetsmaterial som helt kan ignoreras. 

Förnöjsamhet sägs vara en dygd. I detta fall är det en egendomlig dygd eftersom det som sker i församlingsrådet är mestadels något som bara synes ske. Visst, där äger mänskliga möten rum och trevliga samtal utspelar sig. Ett glädjeämne är förstås att man kan bidra till vilka församlingskollekter som ska tas upp och även påverka val av kyrkvärdar och dylikt. Men rådet kan knappast vara med i samspelet mellan styrning och ledning i pastoratet. De uppgifterna har församlingsherdar och kyrkoherden samt kyrkorådet...

Nu är hög tid att lägga den lågmälda förnöjsamheten åt sidan och kräva ett reellt inflytande över den församling man till synes skall stödja och hjälpa. Mer finns att säga om församlingsråden: kyrkofullmäktige borde vara tvunget att utse ledamöter enbart bland dem som nominerats på församlingsnivå. Församlingsrådet borde därtill få en aktiv och avgörande roll i formulerandet av församlingsinstruktionen som omedelbart borde återföras till församlingarna!

Församlingarnas inflytande och egna profil skulle bevaras i det nya storpastoratssystemet. Som bäst går det väl sisådär!