Gårdagen, tvättens dag, blev knappast en succé. När jag väl lockat bort katten och frigjort min vita skjorta masade jag mig några trappor ner till tvättstugan. Men, naturligtvis var maskinerna upptagna. Insiktsfullt placerades tvättkorgen strategiskt så att ingen annan skulle komma på tanken att smita före. Detta eftersom vi saknar bokningssystem och även om vi inte är så många som tävlar om maskinerna så är det bäst att markera turordning.
Men när jag väl kommit ner en andra gång så skummar det vilt i EN av maskinerna. En ny tvättare har dykt upp på arenan. Det kullkastade hela planeringen. Den byggde på parvisa tvättar. Vad ska man med en maskin till? Flexibel och öppen för förändringar gjorde jag muntert om mitt minutiösa dagsprogram.
I det ingick en eftermiddagsfärd till skogen för att samla in trattkantareller och annat ätbart. Men - fem meter utanför infarten till vår gård tvärstannar bilen. När vi frågande stiger ur rinner en vätska misstänkt lik etanol fram under fordonet. Bärgningsbil tillkallas. Den skall komma på en halvtimme-timme, men tar 2 timmar på sig. Och väntandet känns ännu längre. Enda avbrottet är medlidsamma vänner, bekanta och förbipasserande som förundras över den märkvärdiga parkeringen mitt i gatan. De stannar och språkar förstående. Vi anstränger oss för att njuta av en strimma sol som silar genom kastanjeträdens grenverk. Det kunde ha varit värre. Vi kunde utöver detta missöde ha fått punkteringar och elfel.
Framåt aftonen när jag ser tillbaka över dagen tänker jag att det är tur att man har så gott humör! Och att man lätt och glatt ställer om sig utifrån omständigheterna. Samtidigt är det svårt att dölja en längtan tillbaka till jobbets mer förutsägbara dagsprogram.
