Ruelse är något som ibland slår sig ner på mina axlar. Den borrar sig in i bröstet och eldas av gamla och ofullständiga minnen. Den yngre generationen har säkert samma upplevelser även om den saknar referenser till och bekantskap med ruelse.
I Svenska Akademins Ordbok kan man läsa: (numera i sht i vitter stil) ånger; numera i sht om en djup o. häftig ånger som utmärkes av förtvivlan l. förkrosselse l. dyster sinnesstämning l. grubbel o. d. Ruelse över, förr äv. för ngt. Gripas av (stundom äv. falla i l. få) ruelse.
Förkortningen sht som verkar kryptisk står för i synnerhet! Ånger, förtvivlan, förkrosselse är tunga begrepp som kan tynga ner en människa. Dyster sinnesstämmning och grubbel är inte så mycket muntrare. Men dessa känslor kan komma över en människa när minnet plockar fram sådant som ingen kan vara stolt över, där det sagts eller gjorts något dumt, sårande och nesligt. Stort och smått blandas och väcker ruelsen, ångern och sorgen över att jag kunde säga och göra det som nu väcker mitt eget avståndstagande. Livet har förstås gått vidare och åren lagts till år. Hur ska då minnets taggar kunna dras ut?
När ruelsen blir tung och stor är det början till en befrielse att inför himlen och omvärlden erkänna: Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa.
