Som studentpräst för 40 år sedan, i mitten på sjuttiotalet, var Högskolan i Örebro en ganska liten läroanstalt. Några tusen studenter samsades i staden men hade undervisning i lokaler på lite olika platser och ställen. Högskolans ledning var mycket välvillig till kyrkans närvaro. Även den då mycket radikala studentkåren och studenthälsovården välkomnade kyrkans närvaro. Kyrkan välkomnades in i studenthälsovårdens arbetslag!
Värre var det med att smärre antal aggressiva och renläriga marxister och därtill ganska ilskna ateister. Trots ledningens inbjudan att studentprästen kunde nyttja lärarrum fanns det några lärare som utmärkte sig och som ständigt var på krigsstigen. Sällan har jag, som där och då, så intensivt blivit uppmanad att dra åt h-vete. Det östes galla över månglaren som kom med opium för folket. En folkförförare. Misstänkt genom sin trostillhörighet. Missionären som inte hade där att göra. Märkligt nog spelade egen politisk övertygelse inte den minsta roll. Råkade mina ställningstaganden stämma med antagonisternas var det bara desto mer suspekt. Jag minns inte längre vilka de var. Det tänkte jag inte var så viktigt. Däremot bestämde jag mig för att aldrig förtränga och glömma att det ägt rum...
Det dröjde bara ett par år så gick jag fullständigt sönder. Då arbetade jag som adjunkt i församlingen, som studentpräst och som organisatör av all kyrkans skolverksamhet i hela Örebro. Det blev att varva andakter på institutioner och hem med begravningar, vigslar och konfirmandundervisning samtidigt som jag organiserade programverksamhet för studenter och drev studiecirklar för studenter och några intresserade gymnasister. Stolt och glad präst maldes ner och gick snart enbart på fälgarna.
En dag orkade jag inte mer. Jag föll i bitar. De jag gick med i långhusets korridor kände jag inte längre igen. Hjärtat rusade och jag förlorade talförmågan. Man hämtade mig med ambulans och förde mig till RSÖ (regionsjukhuset i Örebro). Ungefär i samma veva blev jag vald till ordförande i Kristna studentrörelsen i Sverige, KRISS, en uppgift jag inte hade kraft och ork att göra något bra av. Särskilt som några aktiva personer hade förbrukat rörelsens reservfonder och plöjt ner dem i alla möjliga lokaler och projekt. Ett år mäktade jag med, ett år av ständigt åtdragen svångrem. Jag sa nej till allt. Det internationella utbytet ställdes in. Kurser och konferenser begränsades till ett minimum.
Vid vintermötet var jag så slut att jag knappt visste var jag befann mig. Minns att jag tappade omdömet så pass att jag själv greppade gitarren efter en fin minikonsert av en duktig och inbjuden sångare för att sjunga en egen låt. Pinsamt och galet. Nätterna under vintermötet släppte fördämningarna på logemenetet och där låg jag i en förtvivlan som nog inte var alldeles ljudlös.
I flera månader kämpade jag med panikångest och fick verkligen mångas hjälp att sakta men säkert försöka närma mig skolan. Hjärtklappning och paniken stod i direkt förhållande till hur nära jag kom långhuset. En seger var när jag åter kunde kliva in genom dörren. En annan när jag tog mig till restaurangen. En tredje när jag lyckades äta utan att impulsen att fly blev övermäktig.
Kollegorna tyckte det var utmärkt att ha en ung och arbetsvillig präst på plats. han sa sällan nej utan tog över det de inte ville göra. En bidragande orsak var säkert också hela det förspel som föregick prästvigningen. En veritabel kampanj inleddes för att förhindra min prästvigning, men biskop Kastlund stod på sig. Han hade lovat att jag skulle få bli studentpräst i Almby och höll sitt ord!
Präster är inte Guds bästa barn. Det stod klart. Några var så oförsonligt ilskna på denna uppvisade svaghet att de till varje pris skulle ha mig att utföra uppgifter. Några bombarderade hemtelefonen där min fru var en orubblig telefonsvarare. Ingen släpptes över bron...
Snart nog återgick situationen till någorlunda normala lägen och så var arbetet igång. Det jag lärde mig då var att det inte nyttar att ha en "helping personality". Nej, det fungerar inte att tro sig vara nyckeln som kan dyrka upp de flesta andras problem. Det hade samtidigt blivit ett behov att vara efterfrågad, att göra nytta, att ständigt ligga i selen. Det förhöll sig nog som en av herdarna strax utanför Örebro alltid påpekade: är man alltför trevlig får man arbeta sig till döds. Lite lagom duger gott.
Idag är läget helt annorlunda. Det är en helt annan öppenhet och ett påtagligt intresse från alla möjliga håll. Det finns med andra ord goda och positiva förändringar att uppmuntras av.
