Upprörd är lätt att bli. Saker irriterar. Oroar. Får känslor av olust och obehag att stiga fram. Hjärtat slår lite fortare och pulsen galopperar. Blodtrycket ökar. Andningen blir hastigare och andetagen grundare. Då besinnar jag mig. Ska jag verkligen låta det där som stör mig så få ta kontrollen över min kropp? Ska de som gjort det ena eller andra tillåtas påverka mig så starkt?
Så jag sätter mig ned med ryggen rak. Knäpper händerna i knät. Andas in långsamt och djupt. Riktar mina tankar, hela min varelse, mot Gud. Ilskan och irritationen minskar, släpper taget, viker undan. Alla mina synpunkter, allt tyckande minskar på samma sätt, släpper taget och viker undan. Just i detta ögonblick, i detta nu, är jag mera stilla än på länge.
Ting ur mitt undermedvetna stiger upp mot ytan. Som bubblor. Där finns lagrad sorg. Djupt vemod och misströstan. Hat och avundsjuka. Även en och annan glimt av lycka. De spricker och försvinner. Jag är. Med stillheten kommer öppenheten för det heliga, Jag lyssnar för första gången på länge. Lyssnandets bön.
Att mindfulness blivit populärt kan man förstå. Och olika meditationstekniker likaså. De används för att rensa, rena och rekreera själen. Som en sekulär bön. Men att de blivit så framgångsrika får nog tillskrivas bönens avtynande. Så jag ber att bönen ska återupptäckas som en god väg att möta Guds DU.
