I organisationen av ett "civilsamhälle" finns det en rågång mellan en mängd olika folkrörelser, institutioner och organisationer och stat och kommun. Dessa organisationer står avgränsade och relativt oberoende, ibland stöttade med olika stats- och kommunalbidrag men utan inblandning av de politiska partier som organiserats för att sköta kommuner, regioner och stat. När gränsen mellan partier och deras åtaganden och civilsamhället suddas ut uppstår mängder av komplikationer.
Det är en principiellt viktig gräns som dras mellan politiska partier och civilsamhället så att de olika målsättningarna och uppgifterna inte sammanblandas. Särskilt viktig är gränsen i ett samhälle som vårt där religionsfriheten är en av de grundläggande fri- och rättigheterna. De som tillhör politiska partier som vill styra och påverka Svenska kyrkan ser sin inblandning som bra och viktig så att alla medlemmar, även de som bryr sig föga om kyrkan som trossamfund med en bestämd tro, bekännelse och lära. Den som vill att de intresserade och kyrkligt aktiva ska styra i kyrkan häcklas som exklusiva, elitister och reaktionära.
Så är då jag och många med mig exklusiva, elitister och reaktionära? Vi som i en sentida samstämmighet med de reformatoriska ledarna anser att det ska finnas en gräns mellan ett världsligt och ett andligt regemente? Genom historien, och särskilt i totalitära system även i nutiden, är politisk inblandning i civilsamhället ett stort problem. Syftet är inte bara att utifrån civilsamhällets egna hållningar verka i sitt samhälle utan att stöpa om och utforma civila organisationer så att de stöttar den politiska agendan som råder inom politiken.
Principen om oberoende gäller tydligt inom idrotten. Medlemmar som som stöttar en fotbollsklubb låter inte de som är ointresserade av fotbollen på planen bli styrande. Ingen skyller den hållningen för exklusiv, elitistisk eller reaktionär. Varför ska det gälla andra principer för en kristen kyrka och dess tro, bekännelse och lära?
