Somliga nyheter blir aldrig riktiga nyheter. De liksom drunknar i hanteringen. Eller döljs av snabbt uppiskade dammoln i andra frågor. Nog tillhör det undantagen att en biskop skriver ett brev till domkyrkoförsamlingen i det egna stiftet för att ta dem i örat. Om det skulle hände förväntar man sig ju att inte bara lokala pressröster och Kyrkans tidning utan även Dagen och till och med Stockholmsregionens stora drakar kunde finna saken intressant. Nog kunde saken på grund av innebörden hamna i ett Uppdrag granskning eller i Kalla fakta. Dag Sandahl anger dock diarienumret för sagda brev i ett av hans intressanta blogginlägg (brev från biskopen, dnr VD 2015-13-1 i Visby domkyrkoförsamling): Därmed kan vilken nyhetsredaktion som helst, om den vill kalla sig nyhetsredaktion vill säga, begära ut brevet från församlingen i Visby!
Men denna episkopala epistel blev inte särskilt omtalad. Möjligen därför att församlingsledningen inte var så intresserad av att skylta med den hårda kritik biskopen utsatte den för. Brevet försvann liksom in i dimman. Debatten om Visby domkapitel drog istället igång. Den uppmärksamme kan stillsamt fråga sig hur sambandet ser ut emellan biskopsbrevet och den snabbväxande stormen mot domkapitlet och biskop Sven-Bernhard Fast. De sammanfaller åtminstone ganska väl i tid.
Här tänker jag ett ögonblick på vad ett sådant brev skulle kunna innehålla. När vi nu vet att en biskop i ett litet stift i brev vände sig till domkyrkoförsamlingen och ifrågasatte hur den sköter sig när det gäller organisations- och verksamhetsförändringar, Om ett sådant brev skrevs måste biskopen ha ansett att det fanns skäl och anledning att meddela sig brevledes. Därtill kanske nödd och tvungen för att få synpunkterna beaktade? Biskopen skulle då säkerligen undra hur det kom sig att beskeden till personalen om drastiska förändringar oförutsägbart dök upp. Särskilt som beskeden kom som en total nyhet just som ett nytt verksamhetsår hade börjat? Rimligen borde de som vetat om den prekära ekonomiska situationen länge ha kunnat diskutera situationen, även med personalen. Nog borde man i alla vanliga församlingar ha tagit upp sådana omkastningar till offentlig behandling och beslut när budget och verksamhetsplaner beslutats av fullmäktige?
Tänk om en biskop dessutom skulle ifrågasätta en domkyrkoförsamling för att den med sina nya nedskärningasplaner riskerar att allvarligt skada det ekumeniska förtroendet som det tar sådan lång tid att bygga upp. Att en samarbetspartner, till exempel folket i en Equmeniaförsamling som heter Tjelvar, då känner sig lurad och förd bakom ljuset vore inget att förundras över. Nej, det är inte egendomligt alls!
Tänk om en biskop därtill kritiserar att en verksamhetsförändring skadar diakonin genom att framöver inte längre ta samma ansvar som förut. Och om en biskop dristar sig att bli den sakrala musikens förkämpe genom att ifrågasätta hur församlingen hanterar kyrkomusiken och därför tydligt tar avstånd ifrån indragning av tjänster? Tänk om en biskop påtalar hur illa det blir om domkyrkoorganisten inte längre i samma utsträckning ska tillåtas verka som ledande och kvalificerad kyrkomusikalisk kraft? Tänk om samme biskop kritiserar andra planerade personalförändringar och känner olust och oro inför att det mesta av verksamheten i utkanten av en församling, särskilt bland barn och ungdomar, till exempel utanför en ringmur, ska monteras ner och flyttas.
Tänk om det är precis ett sådant brev som biskop Sven-Bernhard Fast har skrivit. För att få eftertanken att infinna sig hos de ansvariga. För att man skulle undvika den kranka blekheten när vidden av förändringarna blir uppenbara för församlingsborna, särskilt dem utanför stadens murar. En sådan skrivelse borde inspirera andra att också fatta sina pennor och skriva. Reportrar och ledarskribenter. Till exempel. Om just detta. Ty har en biskop inom Svenska kyrkan sett sig nödsakad att skriva ungefär så - då är det en nyhet av rang!
