Citat ur en ny predikan (Kristi Himmelfärdsdag) på ordrik:
Den Nicenska trosbekännelsen låter Jesus först stiga ner från himlen. Och när han stigit upp till himlen betyder det att han återtagit sin ursprungliga plats, sin roll, återvänt till den gemenskap vi kallar Gud, Fader, Son och Ande. Men en dag skall han återvända. Därifrån igenkommande i härlighet, bekänner vi. Och den Apostoliska bekännelsen låter också Jesus stiga ner. Men här gäller nederstigandet dödsriket.
Himmelsfärden har givit näring åt föreställningar om en avlägsen Gud. Om en frånvarande Gud. En Gud som inte längre angår oss. En död Gud. All brist på engagerad närvaro i vår tid, i familjer de frånvarande fäderna, i samhällets utkanter obefintliga nätverk, för de sjuka och fattiga en obarmhärtig tillvaro… Allt sådant tycks bekräfta en sida av himmelsfärden. Kristus överger oss. Lämnar oss såsom vi dagligen överger varandra.
Förflyttningarna markerar förändringar. Och när språket inte räcker till blir det bilder. Om vi sitter som fångar hos den västerländska filosofin som tror sig kunna fatta och förstå allt - blir himmelsfärden ännu ett tecken på religion som vidskeplighet. Men vi behöver bilder som hjälper oss att hantera gåvan av liv. Och den stora frånvaron som döden utgör. De vi är mest fästa vid rycks ifrån oss. Som när Jesus lämnar sina lärjungar. Himmelsfärden visar att vi inte äger varandra, att till livet hör att vi måste skiljas. Men hoppet om återförening består. Jag skall komma tillbaka, är hans budskap. Och vi är faktiskt inte svikna, vi får Anden, Hjälparen, en nynära relation.
I himmelfärdsberättelsens riktning upp går Jesus från förnedring till upphöjdhet, från det fattbara till det ofattbara, från det synliga till det osynliga, från det mänskliga till det gudomliga. Nu står han över våra mänskliga begränsningar. Jesus är hos Gud, på Faderns högra sida. I honom är människan på ett sätt redan där, men ännu inte helt och fullt! Vi är inte framme, inte än.
