Dubbelexponerad flyktingfamilj

En annorlunda bild av Maria, Josef och Jesus har Helge Artelius målat. Eller är det en flyktingfamilj, vilken som helst som med längtan och hopp blickar mot soluppgången?

Josef kommer vandrande som från Bibelns tid i österländska kläder, skäggig och med åsnan. Men man märker att kvinnan med barnet blivit mera samtida. Hennes blåa schal leder tankarna mycket bestämt till Maria och hennes färger: rött, blått och vitt (ibland något gyllene, guldgult). Den blå färgen som Maria bär på ikoner (ibland faktiskt ersatt med grönt) vittnar om det mänskliga, det humana.

Barnet i kvinnans famn bär vantar med röda korsets symbol. Där får vi en påtaglig förbindelse till de många flyktingfamiljerna som var på vandring under och efter det andra världskriget.

Olov Hartman har beskrivit en liknande dubbelexponering i sin bok Tiden är kort (Verbum, Stockholm 1969) när han citerar sig sjäv från hösten 1956: Vid en busshållplats på Kungsgatan, omgiven av skrikande skyltfönster och stämningsfulla juldekorationer, står den heliga Jungfrun och trängs, hon väntar på en buss som har plats för henne och barnet hon har med sig i en vagn. Hon är flykting. Hennes make står i kö hos någon myndighet, han söker arbetstillstånd. Just då grubblar ett hundratal präster i staden på ett tal de skall hålla om barnet som sover där i vagnen. Det står i deras texter att det barnet är Gud. Påståendet är fantastiskt, men ännu mer fantastiskt är ett annat påstående: att det är för den skull vi firar jul, en sådan jul.

Jesusbarnet på kortet, för visst ska bilden också berätta om den heliga familjen, lånar ikonernas fasta blick mot den som står framför bilden. Den seende blir sedd!

Artelius helgkort innehåller också en blinkning mot Solstickan bland annat genom de tre stjärnorna ovanför hälsningen med tillönskan om en Fridfull Helg.

Jesus är lysande

Vi närmar oss själva julhelgen. Därför är det hög tid att börja blicka in i stallet, eller in i grottan, där Jesus föddes.

Julkort med framställningar av Maria och Josef med barnet och uppvaktande herdar går snart inte att få tag i. Undersök gärna själv vad som säljs i butiker och affärer! Ska man tro julkorten har Jesus knappast något med julfirandet att göra. Tomtar, grisar, möjligen några bokmärkessöta änglar, och granar med kulor och glitter och snö och snögubbar dominerar julens kort.

Vill man läsa av den kristna trons betydelse genom julkorten så har det kristna julfirandet i princip försvunnit. Borta! Finns inte mer! Uthålligast är förstås Svenska Bibelsällskapet som varje år kommer med sitt speciella julkort som faktiskt också återger julevangeliet (som man hittar i Lukasevangeliets andra kapitel, om någon i yran råkat glömma bort det).

Konsthistorien är fylld av religiösa motiv och inte minst med bilder från stallet. Då ser det inte sällan ut som om en större konferens samlats runt det nyfödda barnet. Lätt överlastat har det ofta varit. Kortet ovan är mera balanserat. Några herdar är där. Och faktiskt har några barn fått följa med för att se den nyfödde. Stallet är ett rejält hus, med murade väggar och stora förnsternischer. Märkligt nog med en helt malplacerad bjälke.

Mest intressant med detta julkort är ljuset. Det faller inte in i bilden utan strålar ut ur Marias knä. I bildens centrum, mitt i, finns Jesus. Och Jesusbarnet visar sig vara själva ljuskällan. Barnet lyser så starkt att det i detta centrum blivit alldeles bländande vitt. Ljuset lyser upp ansiktena på de närvarande. Det skiner så kraftigt att de kastar skuggor.

Kan konstnären ha tänkt på Jesusorden om: Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus? Eller på Johannesevangeliets poetiska första kapitel: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma i världen (Joh 1:9). Möjligen. Men på kortet anges en vers om herdarna som gått till Betlehem för att finna barnet.

Kortet sändes 24/12 1942 från Örebro till Stockholm.

Kasta sten på en avgången

Efterspelet till Littorins avgång lämnar en hel del övrigt att önska. Somliga är ivriga att göra politik av hans avgång och de brottsmisstankar som lär ha funnits, åtminstone i Aftonbladet och nu med allt större spridning. Politiska ledare kan bara inte låta saken vara. En människas tragik ska promt kommenteras och nagelfaras.

I alla läger verkar man ha glömt de mästerligt kloka orden om att den som är utan synd kan kasta första stenen.

Sorgen och glädjen

Skärtorsdag får bjuda på ett vykort med nattvarden. I bakgrunden det bord vid vilket Da Vinci placerade sällskapet. Man ser hur bordsbenen sticker fram under bordsduken, vilket är ett lån direkt från Da Vincis målning. Däremot är det brinnande fyrfatet i höjd med Jesu gloria ingen sådan referens. Det stör motivet och drar blicken bort från det centrala. Andra inslag är ornamentet på duken och amforan som troligen ska ge scenen orientaliska associationer.

I mitten Jesus som i sina utsträckta händer håller bröd och en kalk med vin. Vi minns instiftelseorden: I den natt då han blev förrådd, tog han ett bröd, tackade, bröt det och gav åt lärjungarna...

Lärjungarnas placering är ovanlig, i en ring runt sin mästare och de flesta desssutom knäfallande. Flera av hans unga efterföljare har här fått vördnadsvärd ålder med långa skägg och gammelmansutseende. Lägg märke till kläderna av glansigt tyg och med gulddetaljer, som säkerligen ska locka till köp. Vykort med glitter och glans var populära då som nu.

Påskkort med religionsmotiv var något vanligare förr, men även då dominerade starkt alla kycklingar, ägg och blommor. Kort var ett naturligt sätt att kommunicera när inte alla hade tillgång till telefoni. Det förstår man av baksidans budskap där sorgen och glädjen vandrar tillsammans...

Detta kort är inte poststämplat, men är frankerat med ett 5-öres grönt frimärke, Gustaf V i medaljong. Smått gripande är hälsningen: Käraste XX ett tack för brefvet E W Glad Påsk tillönskas eder af vänner i Nässjö du skall få ett bref efter heljen, ett vill jag dock omtala att Mor har slutat sina dagar hon dog den 6 Februari hon vilar nu från all sin strid i denna verlden. Kära helsningar följer från oss alla...

Hyggligt folk och synden

Nu och då tvingas jag inse min belägenhet som syndare. Bortvänd från Gud. Jag som brutit relationen till Gud och medmänniskor i "tanke, ord och handling". Att handlingar kan höra till syndens domän vänder sig ibland samtiden emot.

Några därför att de uppfostrats med hjälp av "syndakataloger" som stämplade somliga handlingar och beteenden som syndfulla. När jag var tonåring under 1960-talet i Sverige diskuterades det förbjudna, det som hamnade på de opublicerade men mycket påtagliga mentala listorna. Dans, kortspel, bio, dåliga nöjen, rökning, allt alkoholbruk, sexuella handlingar utanför äktenskap, osv. Dessa taburegler satte taggtråd runt områden som beredde generationskamrater så mycket nöje och samhörighet.

Vi andra stängdes in i våra egna kretsar. Samtidigt resulterade många av frikyrkornas stränga regim i ett osedvanligt stort samhälls- och omvärldsengagemang. Oproportionerligt många blev politiskt aktiva och fick uppdrag i stat och kommun eller inom media och kultur. Huruvida det fanns en relation mellan den moraliska livsstilssträngheten och engagemanget i världen återstår att belägga.

Andra vänder sig emot handlingen som syndfull eftersom människor kan vara omedvetna om sina handlingars konsekvenser eller åtminstone inte själva bedöma dem som något som har med synd att göra. Ytterligare finns det tankar om att mångfalden är så stor att det blir omöjligt att syndastämpla handlingar. Kvar på handlingslistan finns förstås sådant som aldrig förr ens behövde hamna där. Listan hade ju uppfostrande och pedagogiska syften. Men självklart är handlingar förkastliga och fördöms unisont i våra samhällen: omotiverat våld, fysisk och psykisk misshandel ( tänk t ex på den groteskt omfattande kvinnomisshandeln som bara tycks fortgå), pedofili osv

Så hur ska man tänka kring synd och syndfullhet? Det finns olika sätt att ta reda på var vi som enskilda och som kyrka befinner oss idag. Vi kan läsa kyrkans syndabekännelser och sluta oss till vad vi uppmanas att bekänna och be om förlåtelse för.

Ett annat sätt är att läsa. Det ursprungliga avfallet från Gudsrelationen i Paradiset ledde till att ett förbund upprättades. Det förbundet vacklade och sveks många gånger av människorna, det läser vi i Gamla testamentet. Jesus dör för att återlösa det förlorade människosläktet. Han sonar allas vår skuld och återupprättar förbindelsen mellan Gud och människa. Ett nytt förbund är upprättat. I Nya testamentet erbjuder Jesus en ny och återupprättad gemenskap med Gud.

Men i samtiden sprider sig idealismen. Tanken att människan i grunden är god hyllas. Varje ondskans handling måste därför vara något "sjukt". Vi sjukskriver ondskan istället för att se den som en realitet i livet, även i det egna livet.

Ofta träffar jag på föreställningen att jag har minsann inte syndat, jag behöver inte be om förlåtelse, jag är hygglig och ganska god och har i alla fall inte deltagit i folkmord eller andra bestialiteter. Och sedan radar man upp goda gärningar och annat. Både det man gjort och det man är är så pass gott att ingen ska komma och tala om brist, skuld, synd.

Hur förklarar man Jesu försoningsdöd in i en samtid där allt fler tänker sig stå fria från bortvändheten från Gud. Mänsklighetens skuld fastnar inte på dem. Och de är så pass hyggliga att de inte någonsin tänker sig behöva bekänna. Detta "paradigmskifte" i tänkandet strider samtidigt mot att så många bär bördor av både skuld och skam. Sviktande självkänsla och mindrevärdeskänslor. Det brister i tillit och framtidstro.

Mina tankar går till orden: Det vara våra synder han bar. Budskapet om befrielse och frälsning har kraft och står för en realitet. Jesus frälser från synd och död och kan verkligen lyfta av bördorna. Jag har sett hur axlar höjts och ryggar rätats när man andats in föråtelsens ord i sin egen kropp. Om dörren till Gud och Guds nåd klappas igen tvingas man ju själv digna under tyngden. Högmässans möte med Herren själv är en bra plats att lämna ifrån sig allt det vi bär på av synd och bördor.

Vi står inför ett val, ett annat val.

Det man inte vill, det måste man. Det man vill det får man inte. Så klagade en liten pojke för många år sedan efter ett kalas hans familj hade deltagit i. Det hade mest varit att sitta still och hålla ordning på armar och ben. Hur kul är det när det spritter av spring i benen och man måste få hoppa och skutta? Minns jag rätt lydde en av förmaningarna som utdelades så här: Du har inget val! Här gör man på det här sättet.

Ibland har man inte så stora valmöjligheter. Man får försöka ta seden dit man kommer. Men motsatsen kan också gälla. Det finns så mycket att välja emellan att man blir alldeles val- eller handlingsförlamad. Vilken tvål ska jag köpa? Vilket bröd är bäst? Hur vet jag vilken tandkräm jag behöver? Vilket bredband håller vad det lovar? Tänk om jag väljer ett sämre alternativ? Elleverantörerna står på kö och jag vet inte ens hur man jämför dem med varandra…

Ändå beslutar vi oss. Vi väljer. Det kan bli Expressen eller Aftonbladet. Ibland avstår vi helt. Aldrig mer ska vi köpa några kvällstidningar, och vi ska inte...

Det finns val av ett helt annat slag. Personliga vägval som avgör vad jag tänker och tror, som ger mig normer och värderingar, sådant som ger livet mening och sammanhang, det jag bygger mitt liv på. Valet av livsåskådning är ett sådant.

Jag klev inte in i en butik för det valet. Jag gick inte runt bland hyllor med åskådningar och ideologier för att se hur och om de passade mig. Annat avgjorde. Ju mer jag hörde av berättelserna om Jesus ju mer intryck tog jag. Jesus såg människor, rörde vid dem och förändrade deras liv. Det fick mig att till säga ja. Ja till Svenska kyrkan, ja till kristen tro, ja till Jesus!

Tidigare publicerad i Örebro - Mitt i livet, en lokal bilaga till AMOS.

Såsom vi dagligen överger varandra

Citat ur en ny predikan (Kristi Himmelfärdsdag) på ordrik:

Den Nicenska trosbekännelsen låter Jesus först stiga ner från himlen. Och när han stigit upp till himlen betyder det att han återtagit sin ursprungliga plats, sin roll, återvänt till den gemenskap vi kallar Gud, Fader, Son och Ande. Men en dag skall han återvända. Därifrån igenkommande i härlighet, bekänner vi. Och den Apostoliska bekännelsen låter också Jesus stiga ner. Men här gäller nederstigandet dödsriket.

Himmelsfärden har givit näring åt föreställningar om en avlägsen Gud. Om en frånvarande Gud. En Gud som inte längre angår oss. En död Gud. All brist på engagerad närvaro i vår tid, i familjer de frånvarande fäderna, i samhällets utkanter obefintliga nätverk, för de sjuka och fattiga en obarmhärtig tillvaro… Allt sådant tycks bekräfta en sida av himmelsfärden. Kristus överger oss. Lämnar oss såsom vi dagligen överger varandra.

Förflyttningarna markerar förändringar. Och när språket inte räcker till blir det bilder. Om vi sitter som fångar hos den västerländska filosofin som tror sig kunna fatta och förstå allt - blir himmelsfärden ännu ett tecken på religion som vidskeplighet. Men vi behöver bilder som hjälper oss att hantera gåvan av liv. Och den stora frånvaron som döden utgör. De vi är mest fästa vid rycks ifrån oss. Som när Jesus lämnar sina lärjungar. Himmelsfärden visar att vi inte äger varandra, att till livet hör att vi måste skiljas. Men hoppet om återförening består. Jag skall komma tillbaka, är hans budskap. Och vi är faktiskt inte svikna, vi får Anden, Hjälparen, en nynära relation.

I himmelfärdsberättelsens riktning upp går Jesus från förnedring till upphöjdhet, från det fattbara till det ofattbara, från det synliga till det osynliga, från det mänskliga till det gudomliga. Nu står han över våra mänskliga begränsningar. Jesus är hos Gud, på Faderns högra sida. I honom är människan på ett sätt redan där, men ännu inte helt och fullt! Vi är inte framme, inte än.

Maktlös och omgiven av synd

Utdrag ur en Långfredagspredikan på ordrik.
Simon som var från Nordafrika (Cyrene) kommer resande från landet och tvingas bära Jesu kors. Vilket senare blev en förebild för hur en kristen skall vara – beredd att hjälpa, villig att bära andras bördor. Men också beredd att utstå och lida. Är Du och jag beredda?

Man kastar lott om hans kläder. Den som kan beröva en människa hennes kläder, tar ifrån henne det lilla skydd mot en obarmhärtig omvärld hon har, förnekar hennes värde. Människan visas maktlös och utan värdighet.

Jesus ska dö bland förbrytare och rövare. Han spikas på korset, och med honom spikas varje mänsklig brist, vår brist, vår synd: svek, lögn, hat, avund, övergrepp, tortyr, våld. Han ser till att det naglas fast för att vi ska bli fria.

Ändå väljs Jesus ut för allas hån och förakt. Hjälp dig själv! Stig ner från korset! Så vill man också i den billiga segern över Jesus uppställa bevis, man vill övertyga alla om att han som hjälpte andra – i själva verket är maktlös och hjälplös. Han förmår ingenting, tycks de säga. Och på så vis angriper de Gud som sänt Jesus. Så detta att håna Jesus och tron är inget nytt. Redan på Golgata stiger förakt, rädsla och hat fram. Inte ens vi går fria. Så långt predikan...

Så här skriver Evangelisk Lutherska kyrkan i Finland om Långfredagen:
Långfredagens budskap lyder: Kristus har dött
för oss. Han försoningsverk är fullbordat. Därför
är detta en stor dag i kristenheten. Detta
märks redan i benämningarna på olika språk. I
de slaviska språken och också i ungerska och
estniska används beteckningar som betyder
”den stora fredagen” (t.ex. estniska Suur reede).
Den engelska beteckningen Good Friday, ”den
goda fredagen”, leder tankarna till försoningens
dyrbara gåva. I de romanska språken talas
det om ”den heliga fredagen” (t.ex. franska
Vendredi saint). Det tyska ordet Karfreitag tar
fasta på den sorg som är förknippad med korsfästelsen
(prefixet kar- betyder sorg i gammal
tyska). Benämningen ”långfredag” finns i olika
versioner endast i de nordiska länderna.
Långfredagens bibeltexter följer händelserna
på Golgata ända från korsfästelsen fram
till Jesu död. Klockan 15 kan man fira minnet
av Jesu dödsstund (se Andakt vid Jesu dödsstund
i gudstjänstboken). Långfredagens kvällsgudstjänst
har traditionellt ägnats åt Kristi begravning.
Gud har helgat också vår egen grav
till ett vilorum.

Ckokladjesus i guld

Svenska Dagbladet är en tidning som också levererar goda (?) nyheter. Idag skriver man följande: Jesus är god – men han ska inte ätas upp. Det tycker i alla fall inte tyska kyrkan, som riktar hård kritik mot godisavbildningen av Guds son i choklad, vilken nyligen kommit ut i affärerna.

Dagen har samma nyhet. Och Reuters uppmärksammade historien för några dagar sedan. Tillverkaren och chokladfabrikören Frank Oynhausen berättade där att: thousands of people have put in orders for the figures wrapped in gold foil. But church associations expressed dismay.
"It is terrible that Jesus is being wrapped up in gold foil and sold along with chocolate bunnies, edible penguins and lollipops," said Aegidius Engel, a spokesman for the archbishopric of nearby Paderborn.
"This is ruining the symbol of Jesus himself," he added.

Vill man läsa mer om hur företaget resonerar när de vill slå ett slag för Jesus gentemot Jultomten hittar man det på hemsidan http://www.goldjesus.com/.

Det här är inte enda sättet man kan framställa Jesus på som något ätbart hävdar företaget. Stollen eller Christstollen är en tysk juldelikatess och man hänvisar också till King Cake ifrån Louisiana som båda har symbolisk bakgrund.

Jesus kan naturligtvisa framställas i choklad likaväl som i kitschig plast. Cavallaros har tidigare ställt ut Jesus i choklad. Om det skrevs: Cavallaro's latest contribution to culture is a six-foot tall, anatomically-correct milk-chocolate sculpture of Jesus Christ. His confectionary Christ is made with more than 200 pounds of chocolate, containing approximately 480,000 calories. (The artistic endeavor titled, "My Sweet Lord," can also give you 3,240 percent of the Vitamin A you need each day.)

Men det finns andra konstiga uttrycksformer. Korsfästelsen platsar den på en slips? Eller ska Jesus användas som stol? Man kan naturligtvis tolka detta som en fråga om yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Även om uppsåstet vore gott är inte det alltid avgörande för hur en produkt eller ett konstverk tas emot. Viljan att utmana finns där, att tänja på och flytta gränser likaså. Balanserandet på gränser och övertramp är inget nytt fenomen. Det följer inte bara religion utan alla slags värde- och normsystem.

Att mässans måltid skulle ersättas av en guldinpackad chokladjesus känns ändå helt avlägset. Och för mig är det ingen frestelse eftersom nästan all choklad ger mig migrän. Hur smakfullt smaskig chokladen än kan göras blir mitt slutomdöme: smaklöst!