Nu och då tvingas jag inse min belägenhet som syndare. Bortvänd från Gud. Jag som brutit relationen till Gud och medmänniskor i "tanke, ord och handling". Att handlingar kan höra till syndens domän vänder sig ibland samtiden emot.
Några därför att de uppfostrats med hjälp av "syndakataloger" som stämplade somliga handlingar och beteenden som syndfulla. När jag var tonåring under 1960-talet i Sverige diskuterades det förbjudna, det som hamnade på de opublicerade men mycket påtagliga mentala listorna. Dans, kortspel, bio, dåliga nöjen, rökning, allt alkoholbruk, sexuella handlingar utanför äktenskap, osv. Dessa taburegler satte taggtråd runt områden som beredde generationskamrater så mycket nöje och samhörighet.
Vi andra stängdes in i våra egna kretsar. Samtidigt resulterade många av frikyrkornas stränga regim i ett osedvanligt stort samhälls- och omvärldsengagemang. Oproportionerligt många blev politiskt aktiva och fick uppdrag i stat och kommun eller inom media och kultur. Huruvida det fanns en relation mellan den moraliska livsstilssträngheten och engagemanget i världen återstår att belägga.
Andra vänder sig emot handlingen som syndfull eftersom människor kan vara omedvetna om sina handlingars konsekvenser eller åtminstone inte själva bedöma dem som något som har med synd att göra. Ytterligare finns det tankar om att mångfalden är så stor att det blir omöjligt att syndastämpla handlingar. Kvar på handlingslistan finns förstås sådant som aldrig förr ens behövde hamna där. Listan hade ju uppfostrande och pedagogiska syften. Men självklart är handlingar förkastliga och fördöms unisont i våra samhällen: omotiverat våld, fysisk och psykisk misshandel ( tänk t ex på den groteskt omfattande kvinnomisshandeln som bara tycks fortgå), pedofili osv
Så hur ska man tänka kring synd och syndfullhet? Det finns olika sätt att ta reda på var vi som enskilda och som kyrka befinner oss idag. Vi kan läsa kyrkans syndabekännelser och sluta oss till vad vi uppmanas att bekänna och be om förlåtelse för.
Ett annat sätt är att läsa. Det ursprungliga avfallet från Gudsrelationen i Paradiset ledde till att ett förbund upprättades. Det förbundet vacklade och sveks många gånger av människorna, det läser vi i Gamla testamentet. Jesus dör för att återlösa det förlorade människosläktet. Han sonar allas vår skuld och återupprättar förbindelsen mellan Gud och människa. Ett nytt förbund är upprättat. I Nya testamentet erbjuder Jesus en ny och återupprättad gemenskap med Gud.
Men i samtiden sprider sig idealismen. Tanken att människan i grunden är god hyllas. Varje ondskans handling måste därför vara något "sjukt". Vi sjukskriver ondskan istället för att se den som en realitet i livet, även i det egna livet.
Ofta träffar jag på föreställningen att jag har minsann inte syndat, jag behöver inte be om förlåtelse, jag är hygglig och ganska god och har i alla fall inte deltagit i folkmord eller andra bestialiteter. Och sedan radar man upp goda gärningar och annat. Både det man gjort och det man är är så pass gott att ingen ska komma och tala om brist, skuld, synd.
Hur förklarar man Jesu försoningsdöd in i en samtid där allt fler tänker sig stå fria från bortvändheten från Gud. Mänsklighetens skuld fastnar inte på dem. Och de är så pass hyggliga att de inte någonsin tänker sig behöva bekänna. Detta "paradigmskifte" i tänkandet strider samtidigt mot att så många bär bördor av både skuld och skam. Sviktande självkänsla och mindrevärdeskänslor. Det brister i tillit och framtidstro.
Mina tankar går till orden: Det vara våra synder han bar. Budskapet om befrielse och frälsning har kraft och står för en realitet. Jesus frälser från synd och död och kan verkligen lyfta av bördorna. Jag har sett hur axlar höjts och ryggar rätats när man andats in föråtelsens ord i sin egen kropp. Om dörren till Gud och Guds nåd klappas igen tvingas man ju själv digna under tyngden. Högmässans möte med Herren själv är en bra plats att lämna ifrån sig allt det vi bär på av synd och bördor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar