Varannan gång som det ringer händer händer något jag inte vill! På mobilen ska man trycka på en alldeles bestämd och liten knapp med en lyft lur på. Så är det tänkt. Men varannat samtal kopplas bort. Eftersom knappen är för liten till mina stora fingar. Besynnerligt är vad det är!
Denna märkliga bärbara lilla apparat kan mycket. Oändligt mycket mer än vad jag kan. Detta därför att den är så komplicerad att jag inte förmår minnas eller utföra alla märkliga knapptryckningssekvenser. I rätt ordning.
Telefonen kan ta emot mail. Det kan inte jag. Den kan surfa på nätet vilket inte jag kan. Den vet var den är. Vilket jag sällan har en aning om. I GPS-termer mer bestämt. Trots att den vet så mycket är den inte olik mig. Själv har jag vissa kunskaper i en hel del ämnen, men kan ha svårt att nyttiggöra det som finns i kunskapsförrådet mitt. Mobiltelefonen har ingen användning alls av det mesta av sina insikter, förmågor eller möjligheter.
Olämpligt nog blir min telefon ofta full. Av inkommande meddelanden. Varje telefonsvararbesked läser den dessutom upp två gånger. Min teori är att den inte litar på mig. Inte helt och fullt. Tålmodigt lyssnar jag på upprepningarna. För att slippa höra dem nästa gång telefonsvararen vill mig något. Gånger två.
Som tur är kan jag ta emot varannat samtal. Och ringa på den. När jag lyckas hitta in i listan över kontakter...
Kommunikationsteknologin har ändrats. Det enda oföränderliga tycks vara jag och min oförmåga att ta in moderna lösningar. Intre ens Clas Ohlsson hade så särskilt mycket att erbjuda när jag frågade. Beprövade sätt att meddela sig är antikverade. Budkavlar, semaforeringsflaggor och morsenycklar fanns inte i sortimentet. Så det kan bli!
