Här har Sixten, the cat, än en gång smugit sig in. Beklagar alla 13, eller fler, läsare som trodde att det var jag som fått fnatt. Men Sixten får väl hållas denna gång.
Omgiven av samlare. Är jag. Boksamlare finns i vänkretsen. Tågfantaster. Glassamlare. Vykortssamlare. Nämnas bör också mynt- och frimärkssamlarna. Det är svårt. Att låta bli. Att själv bli samlare.
Människan har hjälpt mig. Nu samlar jag på leksaker. Kattleksaker. Jag leker en stund med dem. Innan jag går vidare. Då samlar människan in. Alla leksaker. Och lägger dem i en påse. Min samlarpåse. Där finns det pingisbollar, tennisbollar, mjukisdjur, snören, fjädrar på små spön, plastdjur, gummifigurer som piper. För att bara nämna några. Av leksakerna. Jag samlar på.
Bäst av allt är snörena. Med knutar i ena änden. Lägg dem under en matta. Och jag får fnatt. Av lycka. Jag hoppar påknölarna. På mattan. Sprätter med bakbenen. Kloar och river. Klöser. Med framtassarna. Försöker likna en ubåt. Och dyka in under mattan. Roligare än så. Blir det inte. Tjoho så bra. Vi samlare har det!
24 juli 2020
Bön i gemenskap
Bönens sociala betydelse är sällan betonad. Uppmärksamheten riktas hellre mot bönens riktning, att den är avsedd för Gud. Eller mot de böneämnen man lyfter fram. Men betydelsen av att ingå i en bönegemenskap är nästan bortglömt. Samhörigheten genom bön är en viktig sida av bönen.
Bön i gudstjänst är en integrerad del av helheten, men fungerar också som kitt och band mellan deltagarna. Vi ber vårt Vår Fader (Fader vår) unisont och gränserna mellan oss genombryts och vi fogas samman så som våra röster vävs samman.
Min bön är att de grupper som känner sig (och är) marginaliserade i kyrkan ska finna vägar fram emot en djupare gemenskap med andra i samma belägenhet. Jag ber att meningsskiljaktigheterna ska förlora i betydelse och att man i tro ska hitta en djupare samhörighet där man är beredd att be för varandra, stå upp för varandra och försvara varandra. Allianser är av nöden när den kyrkliga ingenjörskonsten infekterat så många i kyrkoledningen. Även för den ber jag om insikt och förståelse och kärlek till den inomkyrkliga "ekumeniken"
Bön i gudstjänst är en integrerad del av helheten, men fungerar också som kitt och band mellan deltagarna. Vi ber vårt Vår Fader (Fader vår) unisont och gränserna mellan oss genombryts och vi fogas samman så som våra röster vävs samman.
Min bön är att de grupper som känner sig (och är) marginaliserade i kyrkan ska finna vägar fram emot en djupare gemenskap med andra i samma belägenhet. Jag ber att meningsskiljaktigheterna ska förlora i betydelse och att man i tro ska hitta en djupare samhörighet där man är beredd att be för varandra, stå upp för varandra och försvara varandra. Allianser är av nöden när den kyrkliga ingenjörskonsten infekterat så många i kyrkoledningen. Även för den ber jag om insikt och förståelse och kärlek till den inomkyrkliga "ekumeniken"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)