Ursäkter är på modet. Igen. Att be om ursäkt handlar om att avbörda sig skuld genom att ta ansvar för sina handlingar. Det handlar om att ångra sig och genom att med sin ursäkt rikta sig till den/de som drabbats bidra till upprättelse och rent av ett slags befrielse.
Nu är det romerna som borde få en ursäkt. En berättigad förväntan. Med tanke på vad romer fått uthärda av förtryckande särbehandling och för att så många berövats sina mänskliga rättigheter. Ursäkter kan man inte behandla lättvindigt. Då devalveras ursäkten och blir till en åtgärd bland andra.
Det finns problem med att be om ursäkt för sådant som hänt för länge sedan. Då blir ursäkten meningsfull i den mån som den som kan tänkas be om ursäkt faktiskt har del i romernas utanförskap och diskrimineringen av dem. Det vore rimligt om ursäkter från institutioner och myndigheter fick förgås av någon slags sanningskommission med syfte att bygga nytt förtroende och försöka nå försoning.
Att ärva ansvar för oförrätter ter sig egendomligt ur ett sekulärt perspektiv. Inom kyrkan däremot finns föreställningen om arvssynd och delaktighet i en synd och ondska som går långt utöver de egna handlingarnas räckvidd. Man har enbart genom att vara människa del i världens bortvändhet...
Det fattas ett begrepp här. Ordet ursäkt borde vara reserverat för sådant man kan ha ett rimligt ansvar för. Myndigheterna kunde kanske göra en... upprättning? Rättsägning? Fribön? Uppsoning?
