31 maj 2018

Öppna bank

Riksbanken verkar förtvivlad över kronans dåliga värde eftersom den förstärker kassan med
311 500 kronor i gamla sedlar som sonen till en för länge sedan avliden hittade i faderns garderob. Ska nog också öppna bank och behålla folks pengar! Lukrativt!

29 maj 2018

Organisationens immunförsvar


Varje organisation med självaktning ser till att ha ett starkt immunförsvar. Det förhindrar att beslutsapparaten angrips eller urholkas. Försvaret inriktas på att bevara strukturen för att på så vis även garantera det lilla liv som kan råka finnas inne i formen.

Om organisationen hamnar i kris genom att man agerar utanför organisationsplanens små boxar ordnar immunförsvaret genast ett möte. Där samtalar man inte bara om den aktion som verkar rubba ordningen utan man går verkligen på djupet. Genom att man tar sig an frågor om varför organisationen finns till vidgas diskussionen så långt att det som uppfattats som ett hot krymper. Diskussionen suger upp överskottsenergi och ger utrymme för alla slags visioner. Snart nog blir det alldeles obegripligt varför man ska ägna sig åt det som nyss verkade så omstörtande och farligt.

Dessutom uppdagas att det där initiativet tillkommit mer av slump, så att säga nästan av sig själv. Ett antal blanketter saknas som behövs för att säkra ekonomin. Dessutom var ju saken inte påtänkt en eller ett par år i förväg och finns alltså inte med i budgeten. Ännu mindre finns rimliga formuleringar i en välstrukturerad verksamhetsplan. Så saken får skrinläggas. Ska den alls tas upp får det gå den demokratiska vägen och kommas på av dem som sägs ha förtroende. Flera volontärer och anställda vill inte heller befatta sig med saken och är mycket undrande inför mening och syfte eftersom de inte själva kommit på idén.

I gamla folkrörelser och organisationer blir immunförsvaret inte sällan överaktivt och bidrar till förstelning genom en förstorad administration som kloggar igen olika flöden. De interna mötena tar allt mer av verksamhetstiden och det blir allt mindre tid över för utåtriktade möten. Man nöjer sig med att projicerar bilder av hur man tycker att organisationen borde uppfattas. De olika verksamhetsgrenarnas särdrag undertrycks till förmån för vård av det gemensamma varumärket. Särdrag och olika ingångar gråmålas efterhand alltmer så att allt ter sig lika trist för alla. Så uppnås något som liknar jämlikhet.

Organisationen står stark och kan rulla och gå alldeles oavsett om det finns så mycket innehåll eller liv att ägna sig åt. Apparaten finns kvar och behöver än mer framförhållning, planläggning och tillsyn. Ty någon ”välsignad” ordning måste det ju finnas även i en kyrka.

 

 

 

28 maj 2018

Är förhindren viktigare?


Det påstås, ibland maliciöst, att allt färre präster enbart går i kyrkan om de får betalt. Med det syftar man på att de huvudsakligen är där om de är i tjänst och får lön. Andra tillfällen blir mera sällsynta. Beteendet sägs även vara spritt bland övriga anställda i Svenska kyrkan. Stillsamt har denna blogg många gånger påpekat sådana tendenser och citerat präster, ja, även andra kyrkligt anställda, som beklagar sig över gudstjänsten som tråkig, oengagerande, överdrivet fokuserande på synd och skuld. Att beskriva församlingens möte med kyrkans Herre i högmässan i sådana termer avslöjar mycket av den egna distansen till församlingens centrum.

Tankarna drabbade mig på nytt i gårdagens högmässa i en församling i staden. Där avtackades en person som tjänat sin församling i 19 år bland annat som kyrkoherde och sedemera, efter pastoratsreformen, som församlingsherde. Denne herde har under många år tagit stort ansvar för det gemensamma bästa för kyrkan och församlingarna. Han har varit chef och ledare för åtskilliga.
 
Ändå var det påfallande hur mycket avtackningen var en affär för pastoratet i sin helhet (kyrkofullmäktige och kyrkoherde). De skötte det bra. Och för den egna församlingen. Som uppriktigt och rörande visade sin stora tillgivenhet för sin herde. Men - få andra församlingar var på plats med representanter för att säga sitt tack och farväl. Då ska man betänka att personen som avtackades är älskad av åtskilliga och därtill allmänt omtyckt, uppskattad och respekterad. Ändå uteblev kollegor från de flesta andra församlingarna.
 
Jag har själv ibland lämnat återbud till liknande avtackningar och vet att det finns förhinder som inte lätt kan flyttas undan. Ibland har det varit viktigt att finnas i den egna församlingen. Men under senare tid tycker jag mig skönja ett mönster. Man säger sitt tack vid någon privat tillställning, eller samfällt i ett sammanträde, och känner att man därmed gjort sitt. Hur det ser ut för dem som eventuellt kunde ha varit där, men inte var det, vet jag inte. Det skulle samtidigt firas gudstjänster i de egna församlingarna. Det fanns säkert andra legitima hinder. Men ändå... 

I gårdagens gudstjänst poängterades den världsvida kyrkan och att personen som nu går vidare till en annan församling inte flyttar sin väg. Det finns egentligen inte hemma och borta i den världsvida kristna kyrkan. Sas det. Men om samhörigheten och kollegialiteten inte poängteras och synliggörs vid de speciella tillfällen som dyker upp, så försvagas hela kyrkan.
 
Från de tidiga präståren minns jag hur kyrkoherdarna, och även andra av församlingarnas anställda, slöt upp vid installationer och avtackningar. Det var en självklarhet att de andra herdarna skulle delta i gudstjänsten och liturgiskt klädda gå i processionen som ett synligt uttryck för gemenskapen och enheten i kyrkan, Kristi kropp. Är det den som vittrar? Eller är förhindren nuförtiden så mycket viktigare?  

 

  

25 maj 2018

De heliga räknas inte

Lokal kyrkohistoria är underskattad. Tänk på 1900-talets dokument som numera huvudsakligen tagits över av staten och arkiverats centralt. Som om kyrkorådsprotokoll och kyrkböcker berättar särskilt ingående om livet i en församling...

Här och där i något församlingshem kan det ligga en fotopärm. De jag har sett har från början varit ambitiösa så att även tidningsurklipp fått plats. Efterhand glesar bilderna ut och man förstår att de är inklistrade av någon som inte vetat vad bildernas föreställt eller vilka som funnits med. Decennierna blandas och det hoppar och far som på en illa underhållen byväg. Dessutom - fotografierna har sällan uppgifter på vilka bilderna föreställer. Upprörande är att inga personer är utsedda att samla ihop sådant material för att vårda och dokumentera. De lokala arkiven är skingrade och material, som borde samlas in och tas om hand, glöms bort!

Personer på bilder från 1900-talets mitt är redan bortglömda och anonyma. Av dem som minns är inte så många kvar i församlingen eller livet. Jag undrar hur det kan komma sig att vi hanterar arvet så vårdslöst? Ett skäl har nog varit påståenden om att livet och verksamheten nu är så angelägen och viktigt att annat får stå tillbaka. Så har församlingar ett fläckvis fungerande minne. Men det håller knappt samman. Hålrummen är desto fler.

Det finns församlingar där man inte ens dokumenterat och sparat konfirmationsbilderna, utan de är nu spridda för vinden. I samband med ett jubileum för några år sedan i Olaus Petri församling försökte jag mig på uppgiften att samla in gamla konfirmationsbilder och föremål (t ex souveni
rer, målningar, sniderier, vykort etc) som föreställde eller hörde samman med kyrkobyggnaden och församlingens liv. Ett par trätallrikar med kyrkan som motiv inkom liksom ett par konfirmationsfoton. Uppgiften väntar ännu på att bli utförd.

Kyrkans minnesförlust betyder att kunskaper och lärdomar går förlorade. Livsöden och föredömen tappas bort. Det är som om de heliga inte räknades...

24 maj 2018

Gör upp med kyrkopolitiken


Förhållandet mellan kyrka och politik har ibland uppfattats som relationen mellan eld och vatten. De är oförenliga. Men om politik är de goda gärningar som en kristen kan åstadkomma som en följd av sin tro så är politik helt enkelt något oundvikligt. Särskilt när handlingarna har konsekvenser för det gemensamma och inte bara det personliga och privata blir det politiska påtagligt. Tron har och måste få ha sådana politiska konsekvenser.

Men när vi börjar godta kyrkopolitik som en variant av allmän politik, den som berör hur samhället organiseras och styrs, har vi godtagit att det sekuläras ordningar kan tillämpas i och på kyrkan. Kyrkopolitik blev ett sätt för dem som har makten i det världsliga (regementet) att ta greppet om kyrkan.

Vi fick kyrkopolitiker som också kunde vara aktiva församlingsmedlemmar, men inte alltid. Somliga såg det som lika hedervärt och rimligt att människor som inte delade kyrkans tro kunde vara med och styra och ställa i kyrkans värld. Kyrkomötet har en del ledamöter som nästan berömmer sig av den hållningen. Är de ateister eller agnostiker? Osäkert. Men det händer att tron på något ersätter den klassiska kristna tron.

Kyrkopolitikern placerar inte sällan tonvikten på det politiska ledet. Det är inte tankarna på den gudstjänstfirande aktiva församlingen som blir referensen utan annat såsom den politiska ideologin. Den svenska reformationen handlade om en kyrka beskyddad av regenten och med självständighet och eget styre. 500 år senare är det världsliga inflytandet så institutionaliserat att den som kritiserar det skylls för illojalitet och ränksmiderier.

Att politiken har makt att styra i kyrkan är egendomligt med tanke på att politiker annars ofta ifrågasätts. Förtroendet för de politiska partierna är inte heller på topp. Ändå tycks Svenska kyrkans medlemmar föredra att politiker och partier har avgörande inflytande i kyrkan – annars skulle de väl låta bli att rösta in dem? Ett första steg vore att säga nej till kyrkopolitik och bejaka att en kristen kyrka har sina egna utgångspunkter som hör samman med teologi, bekännelse och tro!

 

 

01 maj 2018

Brunnslock och historisk omvändelse?

Den svenska historien är mycket selektiv. Oändligt mycket sållas bort för att försöka få fram en någorlunda begriplig föreställning om händelser och skeenden. Historierevisionism, detta att man medvetet tvättar bort och försöker utplåna sådant som hänt, är en mer spridd åkomma än jag tidigare insett. Särskilt när det varit konflikt och strid blir bilderna överdrivet entydiga och svart-vita.

Nyligen har reformationen ihågkommits. Ett jubileum som inte skulle firas utan minnas tillsammans över de forna konfliktgränserna. Lutheraner och katoliker förenades i försök att tolka och förstå reformationen.

I det sekulära Sverige är reformationen undanträngd. Glömd. Betraktad av många som fullständigt ointressant och irrelevant. Den som ibland besöker Tyskland upptäcker snart ett annat förhållningssätt. Ledande politiker deltar regelbundet i de stora kyrkodagarna. Tonen är ofta insiktsfull och präglas av respekt.

Ända ner på gatunivå kan det reformatoriska arvet bli synliggjort. Som i Eisleben där Martin Luther föddes 10 november 1483. Där vittnar brunnslocken om att detta är en Lutherstadt.


Varför kan sådant gå an där? I Örebro finns namnet Olaus Petri på en skola, en vårdcentral och en kyrka och en staty utanför kyrkobyggnaden. I övrigt är Olaus Petri ganska osynlig. Men att kalla sig för Olaus Petri-staden verkar otänkbart, omöjligt. Snudd på religiöst. Kan man hoppas på omvändelse?