Idag skulle jag ha predikat! Som jag sett fram emot det. Och igår skulle jag ha gått på Bachkonserten i Olaus Petri kyrka. Som jag sett fram emot det. Men av dessa händelser blev för min del intet. Predikan skrev istället celebranten, Anna, och med den äran, sades det mig!
Redan i onsdags råkade man på dialysen ta s.k. månadsprover för att ha kontroll på patienternas värden över tid. Då hade min snabbsänka, som ska vara under 5, stigit till 44. Läkaren ville avvakta till fredagen då värdet stigit ännu lite till. Efter kontakter med kirurgerna beslutades att jag skulle på utredning. Fick skjuts i rullstol till akuten. Trots att jag varit där så ofta hittar jag inte därinne. De har världens mest udda och obegripliga rumsnumreringssystem. Sjukhusets transportörer brukar ofta delge sina synpunkter på detta förvirrande virrvarr. Som tur var hittar akutens personal sina patienter.
Efter ca 7 timmar blev jag inlagd på kirurgavdelningen för övre buk. Då hade man genom en röntgen undersökning upptäckt en vätskeansamling där det gamla dränaget huserade. Intravenös antibiotika ordinerades. Jag kom dit kl. 20 och fick första injektionen. Då hade jag inte ätit sedan kl. 10 på förmiddagen. När jag väl fått stoppa i mig lite yoghurt och smörgåsar meddelades att jag skulle fasta från midnatt eftersom man eventuellt skulle operera mig på lördagen och sätta in ett nytt dränage. Sov dåligt, vaknade ofta med ont i sidan/magen.
Klockan 12 på lördagen fick jag börja äta igen eftersom man trodde sig kunna fixa infektionen utan ett nytt dränage, men med förbehållet att det kunde ändras. Paradrätten pannkakor med sylt smakade ljuvligt efter den långa fasteperioden. Ny antibiotika på kvällen runt kl 20. Därefter fick jag permission och kunde åka hem och sova i min egen säng. Hyggligt tycker jag. Men rumskamraten var ganska sjuk och klarade sig utan störningar. Inställde mig strax före åtta i morse för att få ännu mer antibiotika. Sjuksystrarna är utmärkta, de har tålamod och är förstående. Vet samtidigt att jag är buren av mångas omtankar och förböner. Tryggt!
Blodtrycksmanschetterna lyckades inte uppfånga mitt tryck. Kunde jag verkligen ha 70 i övertryck? Det blev som en tävling mellan sköterskorna om vem kunde lyssna fram trycket. Efter åtskilliga försök lyckades en apparat uppfånga ett hyfsat bra värde med 126 i övertryck och 76 i undertryck. Bättre än jag brukar ha. Vi nöjde oss med detta fina resultat!
Crp:et har ännu inte gått ner utan sakta klättrat upp till 57. Nu är det dags för lite utförsåkning! Om någon timme ska jag inställa mig på kirurgavdelning 39. Mer antibiotika. Tur att vi nu för tiden bara bor 7-800 meter bort…..
