Har kyrkan, i vårt fall dels Svenska kyrkan och dels den världsvida Kristi kyrka, en vilja? Hur kan man veta vad kyrkan vill? Frågan uppstår ur min förra bloggpost då jag undrade om kyrkan vill att vi ska be, enskilt och gemensamt, trots att vi inte kan delta i församlingens huvudgudstjänst. Och inga andra gudstjänster för den delen.
Kyrkan är egentligen en omskrivning för kyrkans Herre, för Kristus. Att Kristus vill att gudsfolket ska be är uppenbart om man läser och tolkar Skriften. Mera oklart är det med vilken auktoritet den kyrkliga apparaten, kyrkomöte, stiftsfullmäktige och -styrelse, pastoratsfullmäktige och -styrelse, kan ha synpunkter på vad som är önskvärt inom den troende och gudstjänstfirande församlingen. De är inte auktoriserade bibeltolkare eller teologer som kan föreskriva hur kyrkans bön ska vara och se ut. Detta inte ens trots att de formellt kan fastställa kyrkans böcker och på så sätt är de som slår fast hur kyrkans gudstjänst ska vara.
Frågan om kyrkans vilja hör samman med frågan om vem som kan tala å kyrkans vägnar. Om jag läst kyrkans bekännelsedokument rätt är det upp till varje kristen att vara delaktig i kyrkan och därmed också tala för den. Där gör sig inga politiska partier eller andra världsliga makthavare besvär, de har sitt eget regemente att hålla ordning på.
Nog fick man höra om hur forna kyrkomöten kunde uttrycka sig om sina beslut: vi och den Helige Ande har beslutat... Så förhåller det åtminstone sig inte i den svenska kyrkoprovinsen.
Om jag får säga hur jag tänker så vill kyrkan att vi ska be, enskilt och gemensamt!
