Med anledning av att Dagens Nyheter den 11 april i sin huvudledare ifrågasätter partipolitikens vara i Svenska kyrkan (uppmärksammat bland annat på Prästeriks blogg) vill jag citera mig själv. Här kommer ett utdrag ur en artikel i Nerikes Allehanda med rubriken: Sätt inte partipolitikens tvångströja på kyrkan!
Och verkar synpunkterna i varje fråga inte riktigt dagsaktuella får man kika mot slutet av detta blogginlägg...
…Vore det inte istället dags att skilja kyrkan från staten! Nu sätter man kyrkan i partipolitikens tvångströja – vilket naturligtvis ger möjlighet till fullständig kontroll över kyrkan även efter en framtida eventuell skilsmässa. Som om kyrkan inte vore något annat än vilket kommunfullmäktige som helst.
Den partipolitiska kyrkan har vi visserligen haft länge. Valen till kyrkoråd och kyrkofullmäktige såväl som till stiftsting och kyrkomöte är partipolitiska. Men på senare år har man märkt en ökad partipolitisk aktivitet i dessa sammanhang. Så blir det allt vanligare med enskilda partiöverläggningar i de kyrkligt beslutande organen. Att gå än längre i den riktningen är onödigt….
Det känns lite märkligt att behöva träda upp till försvar för biskoparnas och prästerskapets plats i kyrkans ledning. Men det finns en självklar samstämmighet mellan de flesta kristna kyrkor i synen på präster och pastorer. De är kallade och avskilda till bestämda uppgifter och funktioner. De viktigaste uppgifterna är att förkunna evangeliet och att förvalta sakramenten.
Det borde vara en självklarhet att dessa omistliga funktioner finns representerade i kyrkans högsta beslutande organ, och det utan att passera det nålsöga partipolitiska mandatlistor utgör.
Biskopar och präster är inte automatiskt skickliga till att leda och styra. Det finns många exempel på motsatsen. Inte heller har de visat sig särskilt framstående i kampen för rättvisa och jämlikhet. Snarare har prästerskapet gång på gång visat sig vara generande konservativt.
Rent principiellt är det dock viktigt att biskopar och präster finns med i Kyrkomötet. Hur skall annars en kyrka som ser ut som en blåkopia av samhället självt någonsin kunna fungera som en kritisk instans? Hur skall en sådan kyrka någonsin kunna agera profetiskt och samhällskritiskt?
I förlängningen av förslaget till nytt Kyrkomöte skönjes en u6tveckling där prästen blir en religionsvårdande tjänsteman underställd kyrkorådet. Idag finns det ett led vid sidan av kyrkoråden, vilket betyder att prästerna har biskopen till förman. Biskopens ämbete är att betrakta som en ledaruppgift. Att ansvar för kyrkans enhet och kontinuitet ligger i denna ledarroll både i fråga om tro och liv.
Säger man ett obetingat ja till de nya förslaget till Kyrkomöte påbörjar man nedbrytandet av den svenska kyrkan som en episkopal kyrka – och det utan debatt i sakfrågan.
Nog är det ett sundhetstecken att ifrågasätta prästers och biskopars ledarroll i kyrkan. En mera demokratiskt uppbyggd kyrka är också välkommen. Men en kyrka består inte bara av demokrati. Så länge vi har ett biskopsämbete i vår kyrka bör det också ta sig uttryck i den formella organisationen.
Säger vi ja till en reform som ställer biskoparna vid sidan av bryter vi med hela den tradition och historia som ger plats åt teologer och präster i kyrkans. ledning. Vi riskerar också att få en urholkning av biskopsämbetet i riktning mot mera pynt och prakt och mindre verkligt ledarskap.
Vi skiljer också ut uppgifterna på ett olyckligt sätt – biskopar och präster sköter det andliga så tar lekmännen hand om beslutandet och det världsliga…
En kyrka bör ledas av aktiva bekännare, av troende människor, som engagerar sig i kyrkans liv. Dessutom bör i ledningen finnas sakkunskap om den bestämda kyrkans konfessionella särart och dess teologiska och liturgiska tradition samt representanter för kyrkans olika ämbeten.
Att säga sig vilja ge en mer demokratisk uppbyggnad av kyrkan samtidigt som man bryter med denna för kyrkan så särpräglade uppbyggnad det är att erbjuda en främmande klädedräkt. Är det månne Kejsarens nya kläder vi beundrar?
Så skrev jag i en lång debattartikel Nerikes Allehanda lördagen den 17 april 1982. För 26 år sedan! Nu kan man se i backspegeln. Just det!
Och verkar synpunkterna i varje fråga inte riktigt dagsaktuella får man kika mot slutet av detta blogginlägg...
…Vore det inte istället dags att skilja kyrkan från staten! Nu sätter man kyrkan i partipolitikens tvångströja – vilket naturligtvis ger möjlighet till fullständig kontroll över kyrkan även efter en framtida eventuell skilsmässa. Som om kyrkan inte vore något annat än vilket kommunfullmäktige som helst.
Den partipolitiska kyrkan har vi visserligen haft länge. Valen till kyrkoråd och kyrkofullmäktige såväl som till stiftsting och kyrkomöte är partipolitiska. Men på senare år har man märkt en ökad partipolitisk aktivitet i dessa sammanhang. Så blir det allt vanligare med enskilda partiöverläggningar i de kyrkligt beslutande organen. Att gå än längre i den riktningen är onödigt….
Det känns lite märkligt att behöva träda upp till försvar för biskoparnas och prästerskapets plats i kyrkans ledning. Men det finns en självklar samstämmighet mellan de flesta kristna kyrkor i synen på präster och pastorer. De är kallade och avskilda till bestämda uppgifter och funktioner. De viktigaste uppgifterna är att förkunna evangeliet och att förvalta sakramenten.
Det borde vara en självklarhet att dessa omistliga funktioner finns representerade i kyrkans högsta beslutande organ, och det utan att passera det nålsöga partipolitiska mandatlistor utgör.
Biskopar och präster är inte automatiskt skickliga till att leda och styra. Det finns många exempel på motsatsen. Inte heller har de visat sig särskilt framstående i kampen för rättvisa och jämlikhet. Snarare har prästerskapet gång på gång visat sig vara generande konservativt.
Rent principiellt är det dock viktigt att biskopar och präster finns med i Kyrkomötet. Hur skall annars en kyrka som ser ut som en blåkopia av samhället självt någonsin kunna fungera som en kritisk instans? Hur skall en sådan kyrka någonsin kunna agera profetiskt och samhällskritiskt?
I förlängningen av förslaget till nytt Kyrkomöte skönjes en u6tveckling där prästen blir en religionsvårdande tjänsteman underställd kyrkorådet. Idag finns det ett led vid sidan av kyrkoråden, vilket betyder att prästerna har biskopen till förman. Biskopens ämbete är att betrakta som en ledaruppgift. Att ansvar för kyrkans enhet och kontinuitet ligger i denna ledarroll både i fråga om tro och liv.
Säger man ett obetingat ja till de nya förslaget till Kyrkomöte påbörjar man nedbrytandet av den svenska kyrkan som en episkopal kyrka – och det utan debatt i sakfrågan.
Nog är det ett sundhetstecken att ifrågasätta prästers och biskopars ledarroll i kyrkan. En mera demokratiskt uppbyggd kyrka är också välkommen. Men en kyrka består inte bara av demokrati. Så länge vi har ett biskopsämbete i vår kyrka bör det också ta sig uttryck i den formella organisationen.
Säger vi ja till en reform som ställer biskoparna vid sidan av bryter vi med hela den tradition och historia som ger plats åt teologer och präster i kyrkans. ledning. Vi riskerar också att få en urholkning av biskopsämbetet i riktning mot mera pynt och prakt och mindre verkligt ledarskap.
Vi skiljer också ut uppgifterna på ett olyckligt sätt – biskopar och präster sköter det andliga så tar lekmännen hand om beslutandet och det världsliga…
En kyrka bör ledas av aktiva bekännare, av troende människor, som engagerar sig i kyrkans liv. Dessutom bör i ledningen finnas sakkunskap om den bestämda kyrkans konfessionella särart och dess teologiska och liturgiska tradition samt representanter för kyrkans olika ämbeten.
Att säga sig vilja ge en mer demokratisk uppbyggnad av kyrkan samtidigt som man bryter med denna för kyrkan så särpräglade uppbyggnad det är att erbjuda en främmande klädedräkt. Är det månne Kejsarens nya kläder vi beundrar?
Så skrev jag i en lång debattartikel Nerikes Allehanda lördagen den 17 april 1982. För 26 år sedan! Nu kan man se i backspegeln. Just det!
