Alla kyrkligt intresserade borde ta sig tid att läsa ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnnd och de bifogade reservationerna. Materialet finns här. Beslutet presenteras i Dagen. Och i en synnerligen kritisk ledare föreslår Elisabeth Sandlund att kyrkostyrelsen ska dra tillbaka sitt förslag till höstens kyrkomöte. Hon skriver: Sex av landets 14 biskopar visar prov på stort civilkurage genom att följa sin övertygelse, slänga den politiska korrektheten över bord och jämns med fotknölarna såga den skrivelse som kyrkostyrelsen avlåtit till kyrkomötet. Där föreslås att Svenska kyrkans äktenskapssyn i grunden ska förändras genom att en ny vigselordning införs för alla par, oavsett kön.
De fronderande biskoparna, som vågat gå emot sina åtta kolleger och merparten av övriga ledamöter i kyrkomötets läronämnd, är skoningslösa i sin kritik. Kritiken handlar om sakfrågan: Kan äktenskapsbegreppet omformuleras på detta sätt av en evangelisk-luthersk kyrka? Och den handlar inte minst om det sätt på vilket förslaget tillkommit. Det har skett i stor hast, utan tillräcklig teologisk reflektion, utan ekumeniska konsultationer och utan att församlingarna, grundenheterna på vilka hela kyrkan är byggd, fått komma till tals.
Ibland talar man om att det kan råda fara i dröjsmål. I den här frågan handlar det om precis motsatsen. Det råder - alldeles i onödan - stor fara i brådskan.
Särskilt reservation 3 i Svenska kyrkans läronämnd är ordentligt genomarbetad. Och svidande i sin kritik över hur processen inom Svenska kyrkans genomförts. Att kyrkomötet skulle "köra över" dessa tunga invändningar borde vara otänkbart. Borde vara.
Eftersom rservation 3 återfinns sist i det ganska omfattande dokumentet riskerar det att bli den minst lästa delen av materialet. Därför vill jag återge några av reservanternas synpunkter. Här följer ett utdrag med de bärande invändningar som reservationen för fram:
Eftersom staten nu för sin del fattat beslut om samkönade äktenskap behöver vi som kyrka söka sätt att ta emot och välsigna samkönade par också utifrån de nya förutsättningarna.
Under diskussionerna om hur detta bäst ska ske har det presenterats ett flertal förslag. Förslagen behöver granskas och förankras, vi ska kunna leva med beslutet under mycket lång tid. Ett beslut i frågan behöver också föregås av en noggrann läromässig prövning. Enligt vår mening återstår denna granskning, prövning och förankring till väsentliga delar fortfarande att göra...
1. Förslaget har lagts, trots att lärofrågan inte har varit föremål för vad som måste anses vara erforderlig teologisk prövning av argument för och emot en förändring. Förutsättningarna för ett väl underbyggt beslut och en lyckad receptionsprocess efter beslutet måste därför bedömas vara otillräckliga...
2. Församlingen definieras i kyrkoordningen som kyrkans primära enhet. En lärofrågas förankring och reception handlar därför inte minst om att församlingarna är delaktiga i processen. Så har inte varit fallet. Församlingarna har inte tillfrågats, vilket är otillfredsställande...
3. Karaktäristiskt för vår kyrka är den dubbla eller gemensamma ansvarslinjen. I denna fråga har emellertid ämbetslinjen inte gjorts delaktig. Detta hade kunnat göras på olika sätt. Ett exempel är föreskriften i Kyrkoordningen att Biskopsmötet ska yttra sig innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. Sådana beslut har Kyrkostyrelsen i realiteten fattat. Något yttrande har dock inte begärts in från Biskopsmötet. Istället har Teologiska kommittén, utan formulerat uppdrag från Kyrkostyrelse eller Biskopsmöte, under stress tagit fram formuleringar som stöder Kyrkostyrelsens förslag. Men ämbetslinjen finns också företrädd till exempel i kyrkoråden. Inte heller de har tillfrågats. Detta är några exempel på att processen inte står i samklang med tanken på en gemensam ansvarslinje.
4. De förpliktande kyrkogemenskaper som vi ingår i har visserligen informerats, men inte getts möjlighet att bidra till ett samtal i sakfrågorna. Ingen möjlighet har getts att pröva deras synpunkter. I första hand berörda är kyrkogemenskaperna med Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan, Lutherska Världsförbundet, Borgågemenskapen och Evangeliska kyrkan i Tyskland. Bristen på dialog och gemensamt samtal är allvarlig och bryter enligt vår uppfattning mot andan i de ekumeniska avtal om kyrkogemenskap som vi ingått.
En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften och bekännelsen.
Vi finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt. Eftersom vi av läromässiga skäl avstyrker skrivelsen har det inte varit aktuellt att ta läromässig ställning till de enskilda förslagen i skrivelsen...
Och reservationen avslutas med följande skrivning:
Första maj 2009 trädde för första gången en äktenskapsbalk i kraft utan att kyrkan hade varit med som lagstiftare. Äktenskapsrätten sekulariserades därmed i bokstavlig mening.
När staten nu ensam stiftar lag om äktenskapet är det möjligt att hävda att också äktenskapet som rättslig institution sekulariserats. Det hade därför varit betydelsefullt med en analys av denna principiellt viktiga förändring.
Det närmaste Kyrkostyrelsen kommer en sådan analys är konstaterandet, att beslut om förändringar av äktenskapet i vårt samhälle tas av riksdag och regering. (Överväganden om ändring av Kyrkoordningen 23 kap.)
Det faktum att kyrkan inte längre deltar i lagstiftandet berörs inte. Istället framstår det som problemfritt att statens lagstiftning får definiera kyrkans uppfattning inom ett område som "alltid och överallt" ingått i kyrkans lära. Förhållningssättet återspeglas i Kyrkostyrelsens remiss, i Teologiska kommitténs yttrande och i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet.
Den ena sidan av detta förhållningssätt blir att Svenska kyrkan bör erkänna den rättsliga verkan av äktenskap som ingås enligt svensk lag. Mycket få torde se detta som ett problem idag. Men den andra sidan är att statens äktenskapssyn blir normerande för kyrkan.
Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.
Reservationen är undertecknad av Sven Thidevall (biskop), Carl Axel Aurelius (biskop), Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg (biskop), Hans-Erik Nordin (biskop) och Hans Stiglund (biskop). Ett majoritetsbeslut av en en i grunden totalt oenig läronämnd är inte ett tillräckligt bra underlag för ett beslut i kyrkomötet. Också det en bärande invändning. Beslut i en lärofråga ska inte vila på en så bräcklig läronämndsmajoritet även om kyrkoordningen tycks medge det. Kyrkans enhet är viktigare är så!
Kritiken som förs fram är den skarpaste som från biskopligt håll förekommit på åratal i Svenska kyrkan. Processen underkänns helt. Ämbetslinjen har inte gjorts delaktig. Ekumeniken har man struntat i. Och riksdagens beslut blir på detta sätt med automatik kyrkans och avgör kyrkans lära.
Reservanternas ståndpunkter och invändningar delar jag. Och slutsaten blir: Så här ska det inte gå till i en kristen kyrka!
Vad säger Kyrkoordningen om Läronämnden?
16 § Läronämnden skall bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.
Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden skall inom sig välja en vice
ordförande.
17 § Läronämnden skall yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller
1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
3. kyrkans vigningstjänst, och
4. ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden skall beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.
18 § Beslutar Kyrkomötet i något ärende som gäller ett ämne som anges i 17 § första stycket att bifalla
ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas
i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
Vid det slutliga beslutet måste två tredjedelar av de röstande bifalla ett förslag som har
avstyrkts av Läronämnden för att förslaget skall genomföras. (SvKB 2004:10)
Visar inlägg med etikett Biskopar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Biskopar. Visa alla inlägg
27 augusti 2009
14 april 2009
Sätt inte partipolitikens tvångströja på kyrkan
Med anledning av att Dagens Nyheter den 11 april i sin huvudledare ifrågasätter partipolitikens vara i Svenska kyrkan (uppmärksammat bland annat på Prästeriks blogg) vill jag citera mig själv. Här kommer ett utdrag ur en artikel i Nerikes Allehanda med rubriken: Sätt inte partipolitikens tvångströja på kyrkan!
Och verkar synpunkterna i varje fråga inte riktigt dagsaktuella får man kika mot slutet av detta blogginlägg...
…Vore det inte istället dags att skilja kyrkan från staten! Nu sätter man kyrkan i partipolitikens tvångströja – vilket naturligtvis ger möjlighet till fullständig kontroll över kyrkan även efter en framtida eventuell skilsmässa. Som om kyrkan inte vore något annat än vilket kommunfullmäktige som helst.
Den partipolitiska kyrkan har vi visserligen haft länge. Valen till kyrkoråd och kyrkofullmäktige såväl som till stiftsting och kyrkomöte är partipolitiska. Men på senare år har man märkt en ökad partipolitisk aktivitet i dessa sammanhang. Så blir det allt vanligare med enskilda partiöverläggningar i de kyrkligt beslutande organen. Att gå än längre i den riktningen är onödigt….
Det känns lite märkligt att behöva träda upp till försvar för biskoparnas och prästerskapets plats i kyrkans ledning. Men det finns en självklar samstämmighet mellan de flesta kristna kyrkor i synen på präster och pastorer. De är kallade och avskilda till bestämda uppgifter och funktioner. De viktigaste uppgifterna är att förkunna evangeliet och att förvalta sakramenten.
Det borde vara en självklarhet att dessa omistliga funktioner finns representerade i kyrkans högsta beslutande organ, och det utan att passera det nålsöga partipolitiska mandatlistor utgör.
Biskopar och präster är inte automatiskt skickliga till att leda och styra. Det finns många exempel på motsatsen. Inte heller har de visat sig särskilt framstående i kampen för rättvisa och jämlikhet. Snarare har prästerskapet gång på gång visat sig vara generande konservativt.
Rent principiellt är det dock viktigt att biskopar och präster finns med i Kyrkomötet. Hur skall annars en kyrka som ser ut som en blåkopia av samhället självt någonsin kunna fungera som en kritisk instans? Hur skall en sådan kyrka någonsin kunna agera profetiskt och samhällskritiskt?
I förlängningen av förslaget till nytt Kyrkomöte skönjes en u6tveckling där prästen blir en religionsvårdande tjänsteman underställd kyrkorådet. Idag finns det ett led vid sidan av kyrkoråden, vilket betyder att prästerna har biskopen till förman. Biskopens ämbete är att betrakta som en ledaruppgift. Att ansvar för kyrkans enhet och kontinuitet ligger i denna ledarroll både i fråga om tro och liv.
Säger man ett obetingat ja till de nya förslaget till Kyrkomöte påbörjar man nedbrytandet av den svenska kyrkan som en episkopal kyrka – och det utan debatt i sakfrågan.
Nog är det ett sundhetstecken att ifrågasätta prästers och biskopars ledarroll i kyrkan. En mera demokratiskt uppbyggd kyrka är också välkommen. Men en kyrka består inte bara av demokrati. Så länge vi har ett biskopsämbete i vår kyrka bör det också ta sig uttryck i den formella organisationen.
Säger vi ja till en reform som ställer biskoparna vid sidan av bryter vi med hela den tradition och historia som ger plats åt teologer och präster i kyrkans. ledning. Vi riskerar också att få en urholkning av biskopsämbetet i riktning mot mera pynt och prakt och mindre verkligt ledarskap.
Vi skiljer också ut uppgifterna på ett olyckligt sätt – biskopar och präster sköter det andliga så tar lekmännen hand om beslutandet och det världsliga…
En kyrka bör ledas av aktiva bekännare, av troende människor, som engagerar sig i kyrkans liv. Dessutom bör i ledningen finnas sakkunskap om den bestämda kyrkans konfessionella särart och dess teologiska och liturgiska tradition samt representanter för kyrkans olika ämbeten.
Att säga sig vilja ge en mer demokratisk uppbyggnad av kyrkan samtidigt som man bryter med denna för kyrkan så särpräglade uppbyggnad det är att erbjuda en främmande klädedräkt. Är det månne Kejsarens nya kläder vi beundrar?
Så skrev jag i en lång debattartikel Nerikes Allehanda lördagen den 17 april 1982. För 26 år sedan! Nu kan man se i backspegeln. Just det!
Och verkar synpunkterna i varje fråga inte riktigt dagsaktuella får man kika mot slutet av detta blogginlägg...
…Vore det inte istället dags att skilja kyrkan från staten! Nu sätter man kyrkan i partipolitikens tvångströja – vilket naturligtvis ger möjlighet till fullständig kontroll över kyrkan även efter en framtida eventuell skilsmässa. Som om kyrkan inte vore något annat än vilket kommunfullmäktige som helst.
Den partipolitiska kyrkan har vi visserligen haft länge. Valen till kyrkoråd och kyrkofullmäktige såväl som till stiftsting och kyrkomöte är partipolitiska. Men på senare år har man märkt en ökad partipolitisk aktivitet i dessa sammanhang. Så blir det allt vanligare med enskilda partiöverläggningar i de kyrkligt beslutande organen. Att gå än längre i den riktningen är onödigt….
Det känns lite märkligt att behöva träda upp till försvar för biskoparnas och prästerskapets plats i kyrkans ledning. Men det finns en självklar samstämmighet mellan de flesta kristna kyrkor i synen på präster och pastorer. De är kallade och avskilda till bestämda uppgifter och funktioner. De viktigaste uppgifterna är att förkunna evangeliet och att förvalta sakramenten.
Det borde vara en självklarhet att dessa omistliga funktioner finns representerade i kyrkans högsta beslutande organ, och det utan att passera det nålsöga partipolitiska mandatlistor utgör.
Biskopar och präster är inte automatiskt skickliga till att leda och styra. Det finns många exempel på motsatsen. Inte heller har de visat sig särskilt framstående i kampen för rättvisa och jämlikhet. Snarare har prästerskapet gång på gång visat sig vara generande konservativt.
Rent principiellt är det dock viktigt att biskopar och präster finns med i Kyrkomötet. Hur skall annars en kyrka som ser ut som en blåkopia av samhället självt någonsin kunna fungera som en kritisk instans? Hur skall en sådan kyrka någonsin kunna agera profetiskt och samhällskritiskt?
I förlängningen av förslaget till nytt Kyrkomöte skönjes en u6tveckling där prästen blir en religionsvårdande tjänsteman underställd kyrkorådet. Idag finns det ett led vid sidan av kyrkoråden, vilket betyder att prästerna har biskopen till förman. Biskopens ämbete är att betrakta som en ledaruppgift. Att ansvar för kyrkans enhet och kontinuitet ligger i denna ledarroll både i fråga om tro och liv.
Säger man ett obetingat ja till de nya förslaget till Kyrkomöte påbörjar man nedbrytandet av den svenska kyrkan som en episkopal kyrka – och det utan debatt i sakfrågan.
Nog är det ett sundhetstecken att ifrågasätta prästers och biskopars ledarroll i kyrkan. En mera demokratiskt uppbyggd kyrka är också välkommen. Men en kyrka består inte bara av demokrati. Så länge vi har ett biskopsämbete i vår kyrka bör det också ta sig uttryck i den formella organisationen.
Säger vi ja till en reform som ställer biskoparna vid sidan av bryter vi med hela den tradition och historia som ger plats åt teologer och präster i kyrkans. ledning. Vi riskerar också att få en urholkning av biskopsämbetet i riktning mot mera pynt och prakt och mindre verkligt ledarskap.
Vi skiljer också ut uppgifterna på ett olyckligt sätt – biskopar och präster sköter det andliga så tar lekmännen hand om beslutandet och det världsliga…
En kyrka bör ledas av aktiva bekännare, av troende människor, som engagerar sig i kyrkans liv. Dessutom bör i ledningen finnas sakkunskap om den bestämda kyrkans konfessionella särart och dess teologiska och liturgiska tradition samt representanter för kyrkans olika ämbeten.
Att säga sig vilja ge en mer demokratisk uppbyggnad av kyrkan samtidigt som man bryter med denna för kyrkan så särpräglade uppbyggnad det är att erbjuda en främmande klädedräkt. Är det månne Kejsarens nya kläder vi beundrar?
Så skrev jag i en lång debattartikel Nerikes Allehanda lördagen den 17 april 1982. För 26 år sedan! Nu kan man se i backspegeln. Just det!
16 februari 2009
Partierna skäller ut 9 biskopar
Diskussionen i Svenska kyrkan om vigselrätt går vidare. Nu med mer bisarra tonlägen. Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell, och Centerns gruppledare, Karin Perers, hade i söndagens Svenska Dagbladet (15/2) en artikel. Inlägget var ett svar på de 9 biskoparnas tidigare artikel i DN. Artiklarna bör läsas i en följd för att man ske vem som beskriver den som har en annan åsikt med förklenande och respektlösa tillmälen. Det är inte biskoparna, kan jag ge som en ledtråd.
Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.
Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.
De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.
En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.
Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.
Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.
När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".
Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?
Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.
Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.
De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.
Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.
De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.
En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.
Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.
Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.
När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".
Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.
Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?
10 februari 2009
4 biskopar för kyrkliga äktenskap
I lördags kom de fyra biskoparna reaktion på de 9 biskoparnas debattartikel i DN. Äntligen en biskoplig debatt inför öppen ridå. Det är ett nytt och välkommet inslag i den kyrkliga kulturen när divergerande åsikter kan brytas offentligt. Tidigare har biskopsmötet framträtt som enad front i nästan alla frågor. De 4 som nu formulerar sig kring vigselrätten är
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)