Kyrkomötet kommenteras i dagens Kyrkans Tidning. En av tio motioner bifalls, hur kan det komma sig? Oftast beroende på att det man föreslår redan, eller nästan, har gjorts, undersökts eller utretts. Kanske kunde en reducering av antalet ledamöter i samma omfattning lösa problemet? Nio tiondelar av kyrkomötet blir hemförlovade. Alla de kvarvarande skulle snart lära känna varandra. Men det blev väldigt mycket makt för väldigt få. Och inget valsystem i världen skulle väl säkra valet av just de motionärer som lyckas få bifall på sina motioner.
Och frågorna som behandlas. Ja, tänk att det finns folkvalda präster och andra som på fullt allvar vill bryta med kristendomens grundhållning sedan kyrkans begynnelse om att dopet är förutsättningen för att dela de döptas och troendes måltid. Ett av argumenten är att det finns odöpta som redan nu tar emot nattvarden. Och människor som knappast tror som gärna delar bordets gåvor. På ett ungefär som att föreslå att eftersom många ändå kör bil utan körkort så borde vi avskaffa körkortet. Passar mig, sa Bill. Anpassning, sa Bull.
Man kan tycka att sådana frågor får det att framstå som att kyrkomötet ägnas åt alltför mycket ull och alldeles för lite verkstad, eller vad man säger nu för tiden. Eller ska det vara för mycket yta och för lite innehåll?
Men i sanningens namn, lätt är det inte att ha beslutsansvar för Svenska kyrkan på nationell nivå. Man kunde ligga sömnlös för mindre. Tur att man slipper...
Visar inlägg med etikett Kyrkomötet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kyrkomötet. Visa alla inlägg
04 november 2010
28 september 2010
Det partierna gör kyrkan
En av församlingarnas viktigaste uppgifter är att missionera! Det ni! Mission i vår tid och i vårt land. Det kan verkligen behövas eftersom Svenska kyrkans medlemsmajoritet inte delar den tro som kyrkan sägs ha och bekänna. En klyfta öppnar sig onekligen och broarna in mot kyrkolivets centrum fungerar knappast. Bekymmersamt, eller hur.
Under tiden håller gudstjänslivet på sina håll på att kollapsa (på det finns det biskopsord). Konfirmationsseden är bruten och dopen blir färre. Medlemssiffrorna viker. Många skulle väl hålla med om att i den situationen vore det bästa att vi alla, var och en i sina sammanhang, blev ambassadörer, missionärer, ja, vittnen för den kristna tron.
Kyrkomötets politiker som nu samlas, de verkar politiskt i kyrkan. Tydliggjort i översikten som tidningen Dagen publicerat. Tänk om de nu, när läget är så allvarligt, vände på uppdraget och lika aktivt verkade för att partimedlemmarna skulle låta döpa sig och partifolket gå i gudstjänst! Jag ska hålla utkik t ex i Aktuellt i Politiken efter sådana förslag och artiklar. Då kunde kyrkan i partierna få göra en gnutta av det som partierna gör kyrkan. Allt vad du vill att människor ska göra för... En slags politikens gyllene regel. Tål att begrunda...
Under tiden håller gudstjänslivet på sina håll på att kollapsa (på det finns det biskopsord). Konfirmationsseden är bruten och dopen blir färre. Medlemssiffrorna viker. Många skulle väl hålla med om att i den situationen vore det bästa att vi alla, var och en i sina sammanhang, blev ambassadörer, missionärer, ja, vittnen för den kristna tron.
Kyrkomötets politiker som nu samlas, de verkar politiskt i kyrkan. Tydliggjort i översikten som tidningen Dagen publicerat. Tänk om de nu, när läget är så allvarligt, vände på uppdraget och lika aktivt verkade för att partimedlemmarna skulle låta döpa sig och partifolket gå i gudstjänst! Jag ska hålla utkik t ex i Aktuellt i Politiken efter sådana förslag och artiklar. Då kunde kyrkan i partierna få göra en gnutta av det som partierna gör kyrkan. Allt vad du vill att människor ska göra för... En slags politikens gyllene regel. Tål att begrunda...
Rött, blått och grönt
Vad är det som är rött, blått och grönt?
En papegoja? En solnedgång där äng möter hav?
Fel, fel fel, nä inte fel, men... det är ju kyrkomötet.
En papegoja? En solnedgång där äng möter hav?
Fel, fel fel, nä inte fel, men... det är ju kyrkomötet.
01 augusti 2010
Hur gör man för att bannlysa svordomar i kyrkliga sammanhang?
En ordlista över icke önskvärda uttryck i kyrkliga sammanhang kan bli följden om kyrkomötet bifaller en motion av Karin Långström Vinge och Maria Abrahamsson och bannlyser svordomar och könsord. Klart att kristna människors språk bör vara föredömligt och fritt från det Bibeln talar om som att svära vid Guds namn. Och man ska inte missbruka Herren din Guds namn. Inte heller ska man naturligtvis åkalla den onde och hans anhang.
Men, man behöver inte vara synsk för att förstå att förslaget till kyrkomötet har något att göra med prästen, ordvrängaren och författaren Dag Sandahls expressiva språk. Omvittnat och diskuterat. Anton Nicklas Sundberg, legendarisk ärkebiskop lär också ha haft ett övermåttan mustigt språk. Honom tillskrivs yttrandet: Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med. Från seriernas värld utmärker sig kapten Haddock med en alldeles egen flora av kraftuttryck.
Tänk ändå så många ord som det kan gälla. Särskilt den amerikanska svordomsfloran är genomsyrad av könsuttryck. Vilket väcker frågan om svordomar på främmande språk. Dessutom måste man fundera över substitut och semisvordomar som kan kräva svåra avvägningar.
Kommer man att kunna yttra följande ord?
Sakramentskade
Sakrans
Knäveln
Böveln
Fasen
Förbaskade
Förbenade
Förbålt
Järnspikar
Sablar
In i vassen
Jämrans
Jädrar
Jäsicken
Jäklar
Katten
Himla
Helsicke
Huggormars avföda
Attans
Rackarns
Ända in i aftonsången
Svenska språket innehåller en uppsjö av sådana ord och uttryck. Många många fler kan man nog räkna upp om man så ville. Här dock som exempel och tips till överväganden som kyrkomötet inte får fly ifrån. Men jag undrar hur man gör för att i kyrkliga sammanhang bannlysa svordomar. Kan det tänkas att det finns annat att lysa i bann. Men eftersom jag inte gärna använder kraftuttryck i vardagslag så får detta ta mig katten vara mer än nog.
Men, man behöver inte vara synsk för att förstå att förslaget till kyrkomötet har något att göra med prästen, ordvrängaren och författaren Dag Sandahls expressiva språk. Omvittnat och diskuterat. Anton Nicklas Sundberg, legendarisk ärkebiskop lär också ha haft ett övermåttan mustigt språk. Honom tillskrivs yttrandet: Där gick tåget åt helvete och jag som skulle med. Från seriernas värld utmärker sig kapten Haddock med en alldeles egen flora av kraftuttryck.
Tänk ändå så många ord som det kan gälla. Särskilt den amerikanska svordomsfloran är genomsyrad av könsuttryck. Vilket väcker frågan om svordomar på främmande språk. Dessutom måste man fundera över substitut och semisvordomar som kan kräva svåra avvägningar.
Kommer man att kunna yttra följande ord?
Sakramentskade
Sakrans
Knäveln
Böveln
Fasen
Förbaskade
Förbenade
Förbålt
Järnspikar
Sablar
In i vassen
Jämrans
Jädrar
Jäsicken
Jäklar
Katten
Himla
Helsicke
Huggormars avföda
Attans
Rackarns
Ända in i aftonsången
Svenska språket innehåller en uppsjö av sådana ord och uttryck. Många många fler kan man nog räkna upp om man så ville. Här dock som exempel och tips till överväganden som kyrkomötet inte får fly ifrån. Men jag undrar hur man gör för att i kyrkliga sammanhang bannlysa svordomar. Kan det tänkas att det finns annat att lysa i bann. Men eftersom jag inte gärna använder kraftuttryck i vardagslag så får detta ta mig katten vara mer än nog.
03 juli 2009
Det är farligt att bland religion och politik, hävdar Mona Sahlin
Tidningen Dagen har följt politikerveckan i Almedalen mycket noga. Man har också intervjuat Mona Sahlin som ställde upp för samtal i Visby Domkyrka. Här ett klipp ur intervjun:
Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.
- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.
Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?
- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.
Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.
Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!
Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!
Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.
- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.
Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?
- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.
Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.
Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!
Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!
18 juni 2009
Partiföreträdare hyllar politiken i kyrkan
Kyrkans Tidning (på papper) utkom idag. Den bar med sig en bilaga Gud + politik = ? I denna bilaga intervjuas partiledarna om sin syn på religion och kyrka. Man finner också en intervju med Lars Stjernqvist, fd partisekreterare i (s) och numera ledamot av kyrkomötet i Svenska kyrkan.
Jag citerar:
Det ibland så kritiserade partisystemet i kyrkan är han helt för. Han anser att den omdiskuterade höger-vänsterskalan i svensk politik är en garant för demokratin.
- Inget land har en lika tydlig politisk skala som Sverige. Och det är bra, det betyder att människor utgår från politiska argument och inte från exempelvis religiös övertygelse.
- Vi slipper dogmatismen, och att man inte lyssnar på varandra för att man hör till fel kyrka eller läger.
Det förmätet att tro och hävda att partipolitiken är det system som garanterar en demokratisk organisation. Det borde ju då erbjudas andra, borde genomsyra alla folkrörelser och religioners organisationer. Sanningen är att det finns många andra och olika sätt att vara demokratisk på, man kan ha olika sätt att garantera medlemmarna inflytande och representation. För socialdemokraten Stjernqvist vill väl inte beskylla Svenska missionskyrkan för att den är odemokratisk? Eller anklaga Svenska fotbollsförbundet eller Handikapprörelsen i Sverige för att vara odemokratiska?!
På vilket sätt det skulle vara en fördel för en kyrka att man i diskussionen utgår från politiska argument kommenterar Lars Stjernqvist inte. Utan fastslår det som ett faktum. Men vad är det för en kyrka där partipolitik är vägledande och inte främst teologi och tro? När det är politiken så flyttar man ju fokus från det som är kyrkans skäl att finnas till, dess centrum och mening: livet i Kristus och trons konsekvenser i kyrka och samhälle. Istället blir det en partikyrka. En beslutsapparat långt från Ordet och sakramenten, långt från Evangeliets sändning.
För många av oss är inte heller det politiska systemet en garant för att man lyssnar. Tvärt om är brist på lyhördhet och nedklassning av politiska motståndare något som kännetecknar partipolitiken.
Lars Stjenqvist säger mer i intervjun om svåra med att folkkyrkan även inkluderar främlingsfientliga och homofobiska grupper:
- Men sen jag kom med i kyrkomötet har jag ändrat mig. Nu tycker jag det är en seger att kyrkan är så tolerant och vidsynt att hon ockås kan inkludera dem.
Och ett bra sätt att kanalisera olika åsikter är genom det partipolitiska systemet.
- Det är viktigt att kyrkan är en demokratisk organisation. Men det är klart att det har sina nackdelar, i kyrkan som på andra håll. Det blir ofta två steg framåt och ett bakåt, vilket kan vara mycket frustrerande.
- Men belöningen är att det blir mer kraft i argumenten när man har mångas stöd, så att det tar tid är ett lätt pris att betala.
Partisystemet är, tvärt emot vad Stjernqvist påstår, ett dåligt sätt att kanalsiera åsikter på i en kristen kyrka. Hans försvar för systemet är ihåligt. I ett kristet trossamfund ska det naturligtvis vara kristen tro och andliga strömningar som slår igenom. Hur trosmässigt neutrala partier kan ha mage att besluta om kyrkans böner är obegripligt i en modern och sekulär stat! Och att politiska partier driver och fattar bekännelsegrundade beslut som gäller kristendomens och Svenska kyrkans lära och liv är opassande och otidsenligt. Särskilt som det socialdemokratiska partiet inte bekänner sig till den kristna tron! Det hela är ologiskt och oacceptabelt.
Jag citerar:
Det ibland så kritiserade partisystemet i kyrkan är han helt för. Han anser att den omdiskuterade höger-vänsterskalan i svensk politik är en garant för demokratin.
- Inget land har en lika tydlig politisk skala som Sverige. Och det är bra, det betyder att människor utgår från politiska argument och inte från exempelvis religiös övertygelse.
- Vi slipper dogmatismen, och att man inte lyssnar på varandra för att man hör till fel kyrka eller läger.
Det förmätet att tro och hävda att partipolitiken är det system som garanterar en demokratisk organisation. Det borde ju då erbjudas andra, borde genomsyra alla folkrörelser och religioners organisationer. Sanningen är att det finns många andra och olika sätt att vara demokratisk på, man kan ha olika sätt att garantera medlemmarna inflytande och representation. För socialdemokraten Stjernqvist vill väl inte beskylla Svenska missionskyrkan för att den är odemokratisk? Eller anklaga Svenska fotbollsförbundet eller Handikapprörelsen i Sverige för att vara odemokratiska?!
På vilket sätt det skulle vara en fördel för en kyrka att man i diskussionen utgår från politiska argument kommenterar Lars Stjernqvist inte. Utan fastslår det som ett faktum. Men vad är det för en kyrka där partipolitik är vägledande och inte främst teologi och tro? När det är politiken så flyttar man ju fokus från det som är kyrkans skäl att finnas till, dess centrum och mening: livet i Kristus och trons konsekvenser i kyrka och samhälle. Istället blir det en partikyrka. En beslutsapparat långt från Ordet och sakramenten, långt från Evangeliets sändning.
För många av oss är inte heller det politiska systemet en garant för att man lyssnar. Tvärt om är brist på lyhördhet och nedklassning av politiska motståndare något som kännetecknar partipolitiken.
Lars Stjenqvist säger mer i intervjun om svåra med att folkkyrkan även inkluderar främlingsfientliga och homofobiska grupper:
- Men sen jag kom med i kyrkomötet har jag ändrat mig. Nu tycker jag det är en seger att kyrkan är så tolerant och vidsynt att hon ockås kan inkludera dem.
Och ett bra sätt att kanalisera olika åsikter är genom det partipolitiska systemet.
- Det är viktigt att kyrkan är en demokratisk organisation. Men det är klart att det har sina nackdelar, i kyrkan som på andra håll. Det blir ofta två steg framåt och ett bakåt, vilket kan vara mycket frustrerande.
- Men belöningen är att det blir mer kraft i argumenten när man har mångas stöd, så att det tar tid är ett lätt pris att betala.
Partisystemet är, tvärt emot vad Stjernqvist påstår, ett dåligt sätt att kanalsiera åsikter på i en kristen kyrka. Hans försvar för systemet är ihåligt. I ett kristet trossamfund ska det naturligtvis vara kristen tro och andliga strömningar som slår igenom. Hur trosmässigt neutrala partier kan ha mage att besluta om kyrkans böner är obegripligt i en modern och sekulär stat! Och att politiska partier driver och fattar bekännelsegrundade beslut som gäller kristendomens och Svenska kyrkans lära och liv är opassande och otidsenligt. Särskilt som det socialdemokratiska partiet inte bekänner sig till den kristna tron! Det hela är ologiskt och oacceptabelt.
14 april 2009
Sätt inte partipolitikens tvångströja på kyrkan
Med anledning av att Dagens Nyheter den 11 april i sin huvudledare ifrågasätter partipolitikens vara i Svenska kyrkan (uppmärksammat bland annat på Prästeriks blogg) vill jag citera mig själv. Här kommer ett utdrag ur en artikel i Nerikes Allehanda med rubriken: Sätt inte partipolitikens tvångströja på kyrkan!
Och verkar synpunkterna i varje fråga inte riktigt dagsaktuella får man kika mot slutet av detta blogginlägg...
…Vore det inte istället dags att skilja kyrkan från staten! Nu sätter man kyrkan i partipolitikens tvångströja – vilket naturligtvis ger möjlighet till fullständig kontroll över kyrkan även efter en framtida eventuell skilsmässa. Som om kyrkan inte vore något annat än vilket kommunfullmäktige som helst.
Den partipolitiska kyrkan har vi visserligen haft länge. Valen till kyrkoråd och kyrkofullmäktige såväl som till stiftsting och kyrkomöte är partipolitiska. Men på senare år har man märkt en ökad partipolitisk aktivitet i dessa sammanhang. Så blir det allt vanligare med enskilda partiöverläggningar i de kyrkligt beslutande organen. Att gå än längre i den riktningen är onödigt….
Det känns lite märkligt att behöva träda upp till försvar för biskoparnas och prästerskapets plats i kyrkans ledning. Men det finns en självklar samstämmighet mellan de flesta kristna kyrkor i synen på präster och pastorer. De är kallade och avskilda till bestämda uppgifter och funktioner. De viktigaste uppgifterna är att förkunna evangeliet och att förvalta sakramenten.
Det borde vara en självklarhet att dessa omistliga funktioner finns representerade i kyrkans högsta beslutande organ, och det utan att passera det nålsöga partipolitiska mandatlistor utgör.
Biskopar och präster är inte automatiskt skickliga till att leda och styra. Det finns många exempel på motsatsen. Inte heller har de visat sig särskilt framstående i kampen för rättvisa och jämlikhet. Snarare har prästerskapet gång på gång visat sig vara generande konservativt.
Rent principiellt är det dock viktigt att biskopar och präster finns med i Kyrkomötet. Hur skall annars en kyrka som ser ut som en blåkopia av samhället självt någonsin kunna fungera som en kritisk instans? Hur skall en sådan kyrka någonsin kunna agera profetiskt och samhällskritiskt?
I förlängningen av förslaget till nytt Kyrkomöte skönjes en u6tveckling där prästen blir en religionsvårdande tjänsteman underställd kyrkorådet. Idag finns det ett led vid sidan av kyrkoråden, vilket betyder att prästerna har biskopen till förman. Biskopens ämbete är att betrakta som en ledaruppgift. Att ansvar för kyrkans enhet och kontinuitet ligger i denna ledarroll både i fråga om tro och liv.
Säger man ett obetingat ja till de nya förslaget till Kyrkomöte påbörjar man nedbrytandet av den svenska kyrkan som en episkopal kyrka – och det utan debatt i sakfrågan.
Nog är det ett sundhetstecken att ifrågasätta prästers och biskopars ledarroll i kyrkan. En mera demokratiskt uppbyggd kyrka är också välkommen. Men en kyrka består inte bara av demokrati. Så länge vi har ett biskopsämbete i vår kyrka bör det också ta sig uttryck i den formella organisationen.
Säger vi ja till en reform som ställer biskoparna vid sidan av bryter vi med hela den tradition och historia som ger plats åt teologer och präster i kyrkans. ledning. Vi riskerar också att få en urholkning av biskopsämbetet i riktning mot mera pynt och prakt och mindre verkligt ledarskap.
Vi skiljer också ut uppgifterna på ett olyckligt sätt – biskopar och präster sköter det andliga så tar lekmännen hand om beslutandet och det världsliga…
En kyrka bör ledas av aktiva bekännare, av troende människor, som engagerar sig i kyrkans liv. Dessutom bör i ledningen finnas sakkunskap om den bestämda kyrkans konfessionella särart och dess teologiska och liturgiska tradition samt representanter för kyrkans olika ämbeten.
Att säga sig vilja ge en mer demokratisk uppbyggnad av kyrkan samtidigt som man bryter med denna för kyrkan så särpräglade uppbyggnad det är att erbjuda en främmande klädedräkt. Är det månne Kejsarens nya kläder vi beundrar?
Så skrev jag i en lång debattartikel Nerikes Allehanda lördagen den 17 april 1982. För 26 år sedan! Nu kan man se i backspegeln. Just det!
Och verkar synpunkterna i varje fråga inte riktigt dagsaktuella får man kika mot slutet av detta blogginlägg...
…Vore det inte istället dags att skilja kyrkan från staten! Nu sätter man kyrkan i partipolitikens tvångströja – vilket naturligtvis ger möjlighet till fullständig kontroll över kyrkan även efter en framtida eventuell skilsmässa. Som om kyrkan inte vore något annat än vilket kommunfullmäktige som helst.
Den partipolitiska kyrkan har vi visserligen haft länge. Valen till kyrkoråd och kyrkofullmäktige såväl som till stiftsting och kyrkomöte är partipolitiska. Men på senare år har man märkt en ökad partipolitisk aktivitet i dessa sammanhang. Så blir det allt vanligare med enskilda partiöverläggningar i de kyrkligt beslutande organen. Att gå än längre i den riktningen är onödigt….
Det känns lite märkligt att behöva träda upp till försvar för biskoparnas och prästerskapets plats i kyrkans ledning. Men det finns en självklar samstämmighet mellan de flesta kristna kyrkor i synen på präster och pastorer. De är kallade och avskilda till bestämda uppgifter och funktioner. De viktigaste uppgifterna är att förkunna evangeliet och att förvalta sakramenten.
Det borde vara en självklarhet att dessa omistliga funktioner finns representerade i kyrkans högsta beslutande organ, och det utan att passera det nålsöga partipolitiska mandatlistor utgör.
Biskopar och präster är inte automatiskt skickliga till att leda och styra. Det finns många exempel på motsatsen. Inte heller har de visat sig särskilt framstående i kampen för rättvisa och jämlikhet. Snarare har prästerskapet gång på gång visat sig vara generande konservativt.
Rent principiellt är det dock viktigt att biskopar och präster finns med i Kyrkomötet. Hur skall annars en kyrka som ser ut som en blåkopia av samhället självt någonsin kunna fungera som en kritisk instans? Hur skall en sådan kyrka någonsin kunna agera profetiskt och samhällskritiskt?
I förlängningen av förslaget till nytt Kyrkomöte skönjes en u6tveckling där prästen blir en religionsvårdande tjänsteman underställd kyrkorådet. Idag finns det ett led vid sidan av kyrkoråden, vilket betyder att prästerna har biskopen till förman. Biskopens ämbete är att betrakta som en ledaruppgift. Att ansvar för kyrkans enhet och kontinuitet ligger i denna ledarroll både i fråga om tro och liv.
Säger man ett obetingat ja till de nya förslaget till Kyrkomöte påbörjar man nedbrytandet av den svenska kyrkan som en episkopal kyrka – och det utan debatt i sakfrågan.
Nog är det ett sundhetstecken att ifrågasätta prästers och biskopars ledarroll i kyrkan. En mera demokratiskt uppbyggd kyrka är också välkommen. Men en kyrka består inte bara av demokrati. Så länge vi har ett biskopsämbete i vår kyrka bör det också ta sig uttryck i den formella organisationen.
Säger vi ja till en reform som ställer biskoparna vid sidan av bryter vi med hela den tradition och historia som ger plats åt teologer och präster i kyrkans. ledning. Vi riskerar också att få en urholkning av biskopsämbetet i riktning mot mera pynt och prakt och mindre verkligt ledarskap.
Vi skiljer också ut uppgifterna på ett olyckligt sätt – biskopar och präster sköter det andliga så tar lekmännen hand om beslutandet och det världsliga…
En kyrka bör ledas av aktiva bekännare, av troende människor, som engagerar sig i kyrkans liv. Dessutom bör i ledningen finnas sakkunskap om den bestämda kyrkans konfessionella särart och dess teologiska och liturgiska tradition samt representanter för kyrkans olika ämbeten.
Att säga sig vilja ge en mer demokratisk uppbyggnad av kyrkan samtidigt som man bryter med denna för kyrkan så särpräglade uppbyggnad det är att erbjuda en främmande klädedräkt. Är det månne Kejsarens nya kläder vi beundrar?
Så skrev jag i en lång debattartikel Nerikes Allehanda lördagen den 17 april 1982. För 26 år sedan! Nu kan man se i backspegeln. Just det!
26 september 2008
Den Ljusnande framtid är vår
En synodal och episkopal kyrkas högsta beslutande organ sammanträder just nu. Man har trätt samman i Uppsala för att dryfta viktiga frågor om Svenska kyrkan. Brygubben utröner att präster och pensionärer är överrepresenterade, visst är sådana bra men varför är de så många, undrar han. Och menar att man i kyrkomötet kunde vara betydligt färre. Ja, nog kunde det vara så.
Det är verkligen en sky av vittnen (får man hoppas) som samlats. 251 valda ledamöter och därtill 14 (oj, nyss stod här 145 vilket vore en betydande ökning!) biskopar med närvarotvång (men utan rösträtt). De klarar sig inte själva, tro inte det. Så gott som hela den centrala kyrkliga apparaten sätts på sparlåga dessa dagar för att betjäna utskott och beredningsarbetet med personal. Det lär vara slitsamt men ibland underhållande.
Apparaten är formad efter samhällets mycket formella och omständiga beslutsmetoder. På kyrkomötesbloggen förstår man att det förhåller sig så av kommentarer om pappersåtgång, rätten till ledigheter med mera. Kyrkomötesarbetet vore något att mera ingående skildra. Guds kvarnar (?) mal på sitt vis och när de har byggts med byråkratins och den offentliga apparatens material blir det inte enklare eller snabbare. Få reportage berättar om vad som händer bakom kyrkomötets kulisser.
Kyrkomötet får enligt kyrkoordningen sammanträda höst 10 dagar per år och man samlas i september och oktober.
Om kyrkomötet skriver Anders Eklund i en ledare i Ljusnan. Och med tanke på det han skriver kan man lite drömskt gnola: och den ljusnande framtid är vår…
Eklund berättar att Stefan Jonäng (c) och Rolf Forslin (s) deltar i kyrkomötet. Alls inte vill han ifrågasätta deras hängivenhet och kyrkliga engagemang, men han invände r mot att de sitter där som politiska företrädare.
Anders Eklund fortsätter: Troligen är de överens om allt. Inte minst att de politiska partierna ska styra och kontrollera Svenska kyrkan. Partiet står över kyrkan.Socialdemokraternas partisekreterare Maria Ulvskog gav uttryck för den synen i en valpamflett inför förra kyrkovalet, när hon sade att "ju fler socialdemokrater som är förtroendevalda i svenska kyrkan, desto större chans att kärleksbudskapet omsätts i praktisk handling".Det är alltså partiet som står för kärleksbudskapet som ska prägla kyrkan. Inte tvärt om.
Svenska kyrkan har trots allt en stark ställning i landet genom sin månghundraåriga tradition och sin rikstäckande verksamhet. Det märks inte minst vid privata eller nationella kriser då kyrkan blir en naturlig plats att bearbeta svåra och ogripbara livsfrågor.Att kyrkan dessutom jobbar socialt och diakonalt, har ett brett ungdomsarbete och en omfattande kör- och musikverksamhet, är starka skäl för många att värna om kyrkan.
Men det är inte statens uppgift. Inte heller de politiska partiernas. Utan det är en uppgift för kyrkans egna medlemmar. Utan partipolitisk ryggsäck. Så långt Eklund i Ljusnan.
Så kan man tänka. Och så borde många fler tänka!
Det är verkligen en sky av vittnen (får man hoppas) som samlats. 251 valda ledamöter och därtill 14 (oj, nyss stod här 145 vilket vore en betydande ökning!) biskopar med närvarotvång (men utan rösträtt). De klarar sig inte själva, tro inte det. Så gott som hela den centrala kyrkliga apparaten sätts på sparlåga dessa dagar för att betjäna utskott och beredningsarbetet med personal. Det lär vara slitsamt men ibland underhållande.
Apparaten är formad efter samhällets mycket formella och omständiga beslutsmetoder. På kyrkomötesbloggen förstår man att det förhåller sig så av kommentarer om pappersåtgång, rätten till ledigheter med mera. Kyrkomötesarbetet vore något att mera ingående skildra. Guds kvarnar (?) mal på sitt vis och när de har byggts med byråkratins och den offentliga apparatens material blir det inte enklare eller snabbare. Få reportage berättar om vad som händer bakom kyrkomötets kulisser.
Kyrkomötet får enligt kyrkoordningen sammanträda höst 10 dagar per år och man samlas i september och oktober.
Om kyrkomötet skriver Anders Eklund i en ledare i Ljusnan. Och med tanke på det han skriver kan man lite drömskt gnola: och den ljusnande framtid är vår…
Eklund berättar att Stefan Jonäng (c) och Rolf Forslin (s) deltar i kyrkomötet. Alls inte vill han ifrågasätta deras hängivenhet och kyrkliga engagemang, men han invände r mot att de sitter där som politiska företrädare.
Anders Eklund fortsätter: Troligen är de överens om allt. Inte minst att de politiska partierna ska styra och kontrollera Svenska kyrkan. Partiet står över kyrkan.Socialdemokraternas partisekreterare Maria Ulvskog gav uttryck för den synen i en valpamflett inför förra kyrkovalet, när hon sade att "ju fler socialdemokrater som är förtroendevalda i svenska kyrkan, desto större chans att kärleksbudskapet omsätts i praktisk handling".Det är alltså partiet som står för kärleksbudskapet som ska prägla kyrkan. Inte tvärt om.
Svenska kyrkan har trots allt en stark ställning i landet genom sin månghundraåriga tradition och sin rikstäckande verksamhet. Det märks inte minst vid privata eller nationella kriser då kyrkan blir en naturlig plats att bearbeta svåra och ogripbara livsfrågor.Att kyrkan dessutom jobbar socialt och diakonalt, har ett brett ungdomsarbete och en omfattande kör- och musikverksamhet, är starka skäl för många att värna om kyrkan.
Men det är inte statens uppgift. Inte heller de politiska partiernas. Utan det är en uppgift för kyrkans egna medlemmar. Utan partipolitisk ryggsäck. Så långt Eklund i Ljusnan.
Så kan man tänka. Och så borde många fler tänka!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)