Den Ljusnande framtid är vår

En synodal och episkopal kyrkas högsta beslutande organ sammanträder just nu. Man har trätt samman i Uppsala för att dryfta viktiga frågor om Svenska kyrkan. Brygubben utröner att präster och pensionärer är överrepresenterade, visst är sådana bra men varför är de så många, undrar han. Och menar att man i kyrkomötet kunde vara betydligt färre. Ja, nog kunde det vara så.

Det är verkligen en sky av vittnen (får man hoppas) som samlats. 251 valda ledamöter och därtill 14 (oj, nyss stod här 145 vilket vore en betydande ökning!) biskopar med närvarotvång (men utan rösträtt). De klarar sig inte själva, tro inte det. Så gott som hela den centrala kyrkliga apparaten sätts på sparlåga dessa dagar för att betjäna utskott och beredningsarbetet med personal. Det lär vara slitsamt men ibland underhållande.

Apparaten är formad efter samhällets mycket formella och omständiga beslutsmetoder. På kyrkomötesbloggen förstår man att det förhåller sig så av kommentarer om pappersåtgång, rätten till ledigheter med mera. Kyrkomötesarbetet vore något att mera ingående skildra. Guds kvarnar (?) mal på sitt vis och när de har byggts med byråkratins och den offentliga apparatens material blir det inte enklare eller snabbare. Få reportage berättar om vad som händer bakom kyrkomötets kulisser.

Kyrkomötet får enligt kyrkoordningen sammanträda höst 10 dagar per år och man samlas i september och oktober.

Om kyrkomötet skriver Anders Eklund i en ledare i Ljusnan. Och med tanke på det han skriver kan man lite drömskt gnola: och den ljusnande framtid är vår…

Eklund berättar att Stefan Jonäng (c) och Rolf Forslin (s) deltar i kyrkomötet. Alls inte vill han ifrågasätta deras hängivenhet och kyrkliga engagemang, men han invände r mot att de sitter där som politiska företrädare.
Anders Eklund fortsätter: Troligen är de överens om allt. Inte minst att de politiska partierna ska styra och kontrollera Svenska kyrkan. Partiet står över kyrkan.Socialdemokraternas partisekreterare Maria Ulvskog gav uttryck för den synen i en valpamflett inför förra kyrkovalet, när hon sade att "ju fler socialdemokrater som är förtroendevalda i svenska kyrkan, desto större chans att kärleksbudskapet omsätts i praktisk handling".Det är alltså partiet som står för kärleksbudskapet som ska prägla kyrkan. Inte tvärt om.

Svenska kyrkan har trots allt en stark ställning i landet genom sin månghundraåriga tradition och sin rikstäckande verksamhet. Det märks inte minst vid privata eller nationella kriser då kyrkan blir en naturlig plats att bearbeta svåra och ogripbara livsfrågor.Att kyrkan dessutom jobbar socialt och diakonalt, har ett brett ungdomsarbete och en omfattande kör- och musikverksamhet, är starka skäl för många att värna om kyrkan.

Men det är inte statens uppgift. Inte heller de politiska partiernas. Utan det är en uppgift för kyrkans egna medlemmar. Utan partipolitisk ryggsäck. Så långt Eklund i Ljusnan.

Så kan man tänka. Och så borde många fler tänka!