Artikel publicerad i tidningen Dagen 10/7 2008
Tidigare kommentarer finns på denna blogg kring samma ämne.
Skilsmässan mellan kyrka och stat kommer inte att förverkligas på allvar förrän kyrka och statsbärande partier också separeras. Kyrkan kan inte bli salt i samhället om kyrkan styrs av samma krafter som styr samhället. Ser ingen det?
Religion och politik hör inte samman. Kristen tro och politik bör inte beblandas. Så kan man tänka med stöd av Martin Luther. Med sin uppdelning i ett andligt och världsligt regemente gav reformatorn gudomlig legitimitet åt de världsliga härskarna. Och man kan förstå nyttan. Om makten låg hos den lokale fursten motverkade det anspråken från ett fjärran Rom. Och ansvaret för samhällets skötsel, som delades av många, blev en kristlig och värdefull uppgift i sig själv.
Biskopar hävdar ibland i polemik med inflytelserika politiker att tro och kyrka hör samman med politik. Men, fortsätter de, absolut inte med partipolitik. Denna sista invändning gör Svenska kyrkans företrädare dock bara till hälften. De menar att kristen tro angår hela livet och att en tillämpad och utövad tro måste få konsekvenser även på områden som politiker gärna ser som sina. Där är de tydliga. Men det vore oerhört kontroversiellt att lyfta fram något partis politik som varande mer kristet eller kyrkligt än andra. Därför understryker de att tron måste få politiska, idépolitiska inte partipolitiska, konsekvenser.
Det märkliga är symbiosen mellan partipolitiken och kyrkan. Riksdagspartierna dominerar och styr kyrkan. Och nu hukar biskoparna i stället för att fortsätta invända mot partipolitiken. Inga andra i kyrkans ledning protesterar heller. Svenska kyrkans kyrkostyrelse består av kyrkopolitiker utsedda och framröstade utifrån en partipolitisk plattform. Och de snarare hyllar bandet mellan religion, kyrka och partipolitik.
Partierna har rent av kommit att stå för det demokratiska i kyrkan. De som antytt att kyrkans beslutande organ borde rekryteras inifrån kyrkan själv har fått höra att de som är aktiva och lever ett kyrkans liv är en elit. Och eliten ska naturligtvis inte få bestämma. Det ska partierna (folket) göra, oavsett kyrkligt engagemang.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Var man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system.
En randanmärkning är svår att undvika. De politiska partierna tappar folkligt stöd, se de vikande medlemssiffrorna. Deras ungdomsförbund är skuggor i jämförelse med storhetstiderna. Eftersom medlemmarna inte längre kan finansiera partierna skaffar man sig andra intäkter, bland annat från Svenska kyrkan. Kyrkomötets partistöd handlar kommande kyrkovalsår om miljoner.
För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.Många kyrkopolitiker skulle knappast invända mot en sådan kyrkosyn. Men de sitter inte i kyrkans beslutande organ och ledning som enskilda, som privatpersoner. De företräder sina politiska partier och deras program. Samma partier som gör sak av att vara livåskådningsmässigt och religiöst neutrala.
Partierna har egendomligt nog lyckats äta kakan och ha makten i kyrkan kvar. Hur klarar de politiska partierna sig undan beskyllningar för kappvänderi och ännu värre saker som ohederlighet och hyckleri? Är det för att det handlar om religion, kyrka och tro som valmanskåren inte krävt konsekvens av sina partier? Eller är det av historiska skäl för att kyrka och folk har varit så sammanvuxna?
Skilsmässan mellan kyrka och stat kommer inte att förverkligas på allvar förrän kyrka och statsbärande partier också separeras. Kyrkan kan inte bli salt i samhället om kyrkan styrs av samma krafter som styr samhället. Ser ingen det?
Partierna som formats för att bygga ett sekulärt samhälle är inte gjorda för att leda ett trossamfund. Beslut i Svenska kyrkan ska naturligtvis grundas i teologi och formas utifrån kyrkans och församlingarnas andliga liv och erfarenheter. Där ska trosmässiga överväganden, inte partipolitiska agendor, vara tongivande. Vilken annan rörelse skulle tillåta en sådan styrning? Tänk om Riksidrottsförbundet och delföreningarna tvingades vaska fram sina representanter på partipolitiska listor.
Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna. Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Hör inte någon en tupp gala? Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej?
Kyrka-statreformen skrapade bara på ytan. De som ville ha en fri kyrka måste nu gå vidare. Skilj kyrkan från partipolitiken!
