Människor och tro har haft ett telefonväkteri. Lyssnare fick
ringa in och föreslå vad ”alla tomma kyrkor” kan användas till. De brydde sig
inte om att sådana förslag betyder noll och intet när frågorna om eventuellt ”övertaliga
kyrkor” ska avgöras. Vilka som bestämmer blev aldrig klarlagt och utredningen om övertaliga kyrkor aldrig presenterad.
Förslagen var lika gamla som gatan: låt andra religioner ta
över dem, gör dem till kulturhus för alla, eller till centrum eller
tankesmedjor för framtiden, sätt upp solceller och sälj elström…
Man sa något om teologer som nu ska förvalta hus. Typiskt
nog hade man ingen husförvaltande teolog närvarande utan en historieprofessor och
en kulturarvsmänniska från Kyrkans hus. Han sa hela tiden vi om Svenska kyrkan,
som om det inte längre fanns andra nivåer inom kyrkan med rätt att besluta
eller som om något lokalt självstyre inte existerade. Och på ett sätt är det
sant att det inte länge är vad det varit. Fler och fler frågor lyfts högre upp
i den religiösa koncernen vars varumärke tycks viktigare än uppdraget att vara
kyrka, dvs förkunna evangelium om syndernas förlåtelse och frälsning! Och då
behöver man ju i kalla Norden åtminstone vissa årstider ha väggar omkring sig
och centralvärme.
Som av en händelse passerar vi just nu en kyrka från medeltiden
som står här vis vägkanten och ser ovanligt tom ut.
Hej, här står du och ser tom ut. Hur kommer det sig?
Varen hälsad, svarade kyrkan med ett ålderdomligt tonfall.
Låt inte de yttre vitmenade murarna lura dig. Innanför portar och murverk öppnar
sig världen förunderligt. Inne i mig är det fullt av generationers böner och
lovsång.
Jag har hört på radio att kyrkorna är tomma, att inga
människor besöker kyrkan för gudstjänst, och eftersom du är en kyrka är väl du
också tom?
Vid alla de tillfällen då människor INTE är här, är jag ganska
tom. Ungefär som när en uppskattad restaurant har stängt för dagen. Annars är
det en strid ström av besökare.
Men statistiken avslöjar att det är ett väldigt tapp av
gudstjänstbesökare…
Förvisso. Många väljer att göra annat. Allt fler, det är
sant. Men inte överallt. Men när pastoratet drog in ett antal högmässor i vår
socken så blev liksom tillfällen att samlas också betydligt färre. Det blev
rörigt att hålla rätt på när det var dags. Med regelbundenheten försvinner
också gemenskapsbyggandet. Nu kommer det någon artist ibland för att
kompensera.
Så då är du ganska tom för det mesta?
Det minskar. Med besöken. Deltagandet. Ett skäl är att
innehållet också tunnas ut. En gudstjänst är inte längre en gudstjänst utan
ofta biografiska notiser över prästers eget eventuella själsliv och deras livs
historia. Som teologi håller det knappast.
Vad menar du?
Det ska vara kortare. Snabbare. Modernare. Klämmigare. Som
om rättfärdiggörelsen går att glättifiera och hoppa över. Synden måste
bekännas, förlåtas och bekämpas. För att frälsning och befrielse genom Jesus
Kristus alls ska vara möjlig. Tron att vi redan av oss själva är gudomliga och
gyllene gåvor till en Gud som är urskillningslöst kramgod får det att rista i
mina hörnstenar.
Nu tar du då i. Bibeltolkning och budskapet måste väl
anpassas?
Det ska förkunnas på nytt i var tid. Men om beståndsdelarna
som lades fast redan i de gamla ekumeniska trosbekännelserna görs om utan
argumentation eller studium, utan mer för att man tycker det ”passar sig bättre”
för moderna människor, då… Här tappade kyrkan för ett ögonblick sin andedräkt.
Fick lugna sig och fortsatte: mina golv och väggar talar ty människor har blivit
så försagda och förkortade i sin förkunnelse att alla mina gamla utsmyckningar protesterar
och pelare och valv ropar. Troget ringer jag för att samla ett alltmera tondövt
folk.
Men säg nu, är du tom eller inte?
Nej här ar det fullt. Varje människa följs hit av sina
skyddsänglar. Här sluter den himmelska härskaran upp vare sig det finns tolv
eller etthundrafemtiosju personer vid nattvardsbordet. Himmel och jord möts och
de härvarande får en föraning av det som ska komma. Därför står jag troget
kvar. Fylld av generationers fromhet och tro. Som en teologi av trä och sten. En Guds kupade hand över jorden, som biskopen sa. Men ändå tom i mig själv för att fyllas av tacksägelse och lovsång och av Guds
eget ansikte i Jesus Kristus.
