Jaha, tänkte jag när jag satt mig på sängkanten i morse. Jaha, ska jag låta denna dag bara ske, eller ska jag göra något av dagen? Som om det utesluter varandra, slog det mig sedan. En hel del gör jag för att det måste ske eller för att jag vill. Annat bara händer.
Som vanligt kan dessvärre sägas att besökarna uteblev i hundratal, och detta trots att vi var ganska många där. Tänk om de som spelar och sjunger får den publik de förtjänar. Ja, då hade man nog varit tvungen att bygga ut Olaus Petri kyrka, ungefär som i Taizé där kyrkbygget förlängts och förstorats. Därtill behövs nog mer lockande och inspirerande reklam så att kännedomen om konsertverksamheten ökas. För att gå dit måste folk veta att det äger rum. Och vi som vet får hjälpas åt att sprida evenemanget så att goda vibrationer breder ut sig. Ett slags mission, kan jag tänka.
En sak ska dock göras. Vi ska bege oss till högmässan i vår kyrka, Olaus Petri. Där kan det vackra korfönstret bli ett otroligt blickfång. Kungakronan, den välsignande handen, Ordet... Otroligt så rummets detaljer kan samspela med det som händer och sker i liturgins många olika delar. Rummet kan belysa sådant som sägs i predikan eller finns i psalmer och böner.
Hälsan är för tillfället så pass bra att vi förmår och vågar gå till kyrkan lite oftare. Så som det ska vara. Åtminstone för oss... När jag växte upp var samhället ordentligt patriarkalt. Då gillade blomsterhandlarna budskapet: När gav du din fru en blomma, sist? Så skulle man fråga. Då. Idag vågar nästan ingen ställa frågan: när gick du i kyrkan senast?
