Vänskap är förunderligt, särskilt när den verkligen håller över långeliga tider. Genom åren har det visat sig att vänner kan komma och gå. Vanligtvis beskrivs det lite tröstande som att vi växte isär eller livet tog oss i olika riktningar. Det är nog bara att inse att all vänskap faktiskt inte varar för evigt. Även när vi skulle vilja att det vore så.
Redan Jesu lärjungar blev "uppgraderade" till att vara vänner med sin lärare och mästare. Betydligt finare än när vi nyblivna studenter vallades in på lärarrummet för att lägga bort titlarna med det gäng som utgjorde lärarkollegiet. Av det blev ingen vänskap, mest en genomförd formalitet. Men kretsen runt Jesus var redan en udda gemenskap genomsyrad av uppskattning, fascination, ja, kärlek till Jesus. De kallades vänner och inte längre tjänare i Joh. 15:15.
Ibland funderar jag på de vänner som troppat av längs vägen. Av både goda skäl och av svaga eller obegripliga anledningar. En orsak kan vara att nya vänner dykt upp för dem som inte längre finns kvar i vänkretsen. En människa kan ju inte ha hur många vänner som helst, även om somliga facebookprofiler tycks samla på även obekanta "vänner". Följare mer, kan jag tänka då. Avlägsna lärjungar? Kanske...
Genom åren har det hänt att jag och min fru konstaterat att hon eller han skulle vi kunna bli mycket goda vänner med. När vi mött någon intressant och charmerande person. För min del säger jag det ofta om personer i den månghövdade skara jag mött inom kyrkan eller i sjukvården. Särskilt i sjukvården är det tabu att befrända de som ska vårda en. Det skapar band som blir svåra att bortse från när vården ska ges någorlunda lika för alla. För min del vill jag inte försvåra vare sig för dem eller för mig. Alltså förblir de bekanta. Vilket kan vara gott och trevligt det med.
Men hur gör man med människor som blir så ivriga att bli vänner med en att de tränger sig på? Att de uppvaktar och ideligen söker kontakt. Dessvärre väcks misstanken att de vill ha något mer, är ute efter något, utöver vanlig vänskap. Sådan misstänksamhet är missklädsam men förnuftig. Vänskap bör rimligen innehålla en balans, där vi möts och finner varandra, båda parter väljer den nya relationen. Det fungerar sällan när det är en part som ivrigt och träget försöker vinna vänskap.
Vänskap som består är en livets rikedom. Där finns sådan som ofta kan träffas. Men även vänner som sällan kan ses fysiskt utan kastar iväg en rad ibland. Men när möten verkligen äger rum är det som ingen tid förflutit. Samtalen bara tas upp och vi känner att vi hör ihop på något djupt och förunderligt sätt. Vänner från uppväxt och skoltid. vänner från olika epoker av arbetslivet och dem vi bara begåvats med. Ja, vänskap är något förunderligt och värt att vårda när och om det går!
