Konferensfrukosten denna morgon var till full belåtenhet. Nybakat bröd, flera sorters pålägg med leverpastej, skinka, och ett urval ostar. Bacon med stekt ägg eller om man så ville ett lagom kokt ägg. Men allra mest lyckat frukt och grönt.
När en av biskoparna stannade till inför batteriet av kannor där fil och yoghurtvarianterna stod uppradade med små skyltar märkta lättfil 0,5% eller yoghurt 3,5 slog han ihop händerna och blev alldeles tyst. Så bredde han ut dem nästan i en välsignande gest och utbrast: Livets mångfald! Och bredvid finns de många skålarnas lovsång. Allt som naturen frambringat samlas där med nötter och frukter, färska såväl som torkade. Där finns sylter, flingor och mycket annat som snart ska regna över de vita fälten (tallrikarna med fil).
När frukosten är aväten sätter den dominanta dagisreflexen in. Vi tar våra tallrikar och koppar och går för att stapla dem på någon rullvagn. Och där står vi med fulla händer och ingen avställningsyta att vara duktiga på. Åter till bordet med grejerna. Detta är gu´bevars inte längre vilken matsal som helst. Detta är stiftsgårdens restaurang!
Jag är på Stiftsgården Stjärnholm på ett seminarium om tillsyn i kyrkan. Låter det inte utmanande och djärvt, så säg! Men frågan om tillsyn är verkligen av stor betydelse i en kyrka som den Svenska där biskop och domkapitel inte har många sanktioner (maktmedel) eller åtgärder att ta till när det blir galet och fel. Uppgiften är snarare att ge stöd, råd och uppmuntran så att trassel och knutar kan lösas upp.
I seminariet har vi förstått att tillsyn inte är myndighetsutövandets kontroll av det instansen kan ha ansvar för men egentligen står vid sidan om. Tillsyn i kyrkan bör förstås på ett annat sätt: att ha omsorg om det man själv är en del av. Och då kanske man inte ska börja söka efter åtgärder som kan upplevas som repressalier eller straff? En annan ingång är att arbeta med samtal där man själv blir en del av problematiken. Man möts utifrån gemenskapen (koinonia) och den grundläggande samhörigheten i kyrkan.
Men nog kan man grubbla på hur samhörigheten i kyrkan ska uppmuntras och stimuleras så att den blir ett faktum. Den gemenskapen är en gemenskap runt Jesus Kristus, kring Ordet och sakramenten. Den gemenskapen blir inte en kyrkans gemenskap om man inte förenar arbete med tillbedjan och tro. Den blir inte riktigt verklig eller påtaglig förrän man går från sammanträdesbordet till altarbordet. Kanske är det just detta vi borde se till, först och främst?!
Andra bloggar om: Tillsyn, Episcopé, Domkapitel, Biskop, Myndighet, Stiftsgård, Stiftsgården, Stjärnholm
