Längtan låter som en god egenskap. Ordet befinner sig i nuet men siktar mot framtiden. Lite obekvämt i sin position att vara här med en manande önskan att vara någon annan stans. I mitt fall är längtan mångfaldig och fylld av besvär i nuet. Pandemin som tvingat oss att stanna inne längre och mera varaktigt väcker drömmar om varm och ljum luft, grönska på marken och bland träd och buskar, en prunkande koloni. Där kan man stanna ute och där kan man träffa vänner på behörigt avstånd. Längtan till kolonin delar jag med en hel del personer, hos andra är det en längtan till landet, till skogar, sjöar, sommarhus och hagar.
Längtan efter att slippa sjukhuslunken varannan dag är en annan ständig längtan, hur trevligt det än ibland kan vara och vilken fin omvårdnad som bjuds. Sanningen är att mitt hälsotillstånd är konstant dåligt och orken därefter. Längtan efter att kunna dricka sig otörstig är som en besatthet. Jaga ser framför mig ett stor och kallt skummande ölglas eller vatten som går att bälga i sig. Istället: mitt liv är törst frammanat av att jag bara rekommenderas dricka 5-7 deciliter vätska om dagen. Resten får man i sig genom födan... Tänk att kunna resa sin väg och vara borta mer än ett dygn utan att behöva checka in på dialysavdelningen, vilken dröm!
Ständigt längtar jag efter en god och fängslande bok eller en film som rycker mig in i fantasins och föreställningens värld. De får mig att glömma situationen för en stund. Där i filmen eller boken kan jag röra mig fritt, vara fri från det som binder här. Sedan återvänder insikten om att jag är både välsignad och lyckligt lottad som har tekniker, apparater och personal som kan hålla mig vid liv och ge mig många goda dagar ändå. Otroligt är det. hade jag varit njursjuk på femtio och sextiotalet hade mitt tillstånd varit oändligt mycket mera allvarligt, svårbehandlat och dödligt. Vem vill förresten höra om sådant?
Tur att längtan finns!
