Faster Hildur var en rekorderlig gammal faster. Hon dog för
ett antal år sedan mer än 90 år gammal. Som åtskilliga
genarationskamrater var hon from på djupet. De yttre åthävorna
var få och sparsmakade. Hon behövde ingen gymnastisk
hopptro med lovsånger i mantraform. Övertygelsen om
Guds omsorg var solid och stark.
Ibland tror sekulariserade personer att de fromma måste
leva med skygglappar, insvepta i andliga dimmor. Faster
Hildur var inga dimmornas dam utan en bastant och påtagligt
närvarande tant. De kroppsliga krafterna avtog med stigande
ålder men andligt och mentalt var faster Hildur kraftfull.
Faster Hildur var mer än en aktiv förbedjare. Hon bad för
människor, men inte förstrött som vore de personnummer i en
lång lista som ska rabblas inför Gud. Faster Hildur bad med
besked.
Mina släktingarna märkte att hon under vissa perioder sov
dåligt. Sömnstörningen var svår att förstå. Hon hade inte haft
sådana besvär tidigare. Till slut upptäckte man att hennes
nattvakor sammanföll med mina resor. Förklaringen kom snart.
Faster Hildur ville inte gå och lägga sig utan att ha talat med
Gud om den unge prästen.
Att resa uppfattade hon som förenat med fara. Då hjälpte
bara Guds beskydd. Hon talade med Gud under många och långa
timmar men berättade aldrig för sitt förbönsämne om sitt
bönestöd.
Någon som kände till hennes idoga bedjande frågade mig en
dag hur det kändes att få så mycket omsorg. Då kom insikten
till mig. Jag förstod att jag var ett böneämne. Vilken förmån
att veta sig buren, att vara lyft i bön mot ljuset för att
genomströmmas och omslutas!
Faster Hildur bad så intensivt att släktingarna fick sluta
berätta om mina resor. Hennes förböner och omtanke upphörde
ändå inte. Hon fortsatte sin livstid uthålligt att bedja.
Faster Hildur har tack och lov många medbedjare. Uthålligt
talar de sina goda ord med Gud om sina medmänniskor, om den
kyrka de älskar och om den värld som så bekymrar dem.
