När vi delar med varandra, räcker det åt alla. Sägs det. I
Svenska kyrkan. I kyrkan och i församlingen betonas att vi, fastän många, är en
enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd. Orden som understryker
hur vi alla står tillsammans citeras flitigt. Så gott som i varje dop
understryks att vi hör samman med varandra, nu är vi inte längre uppdelade i jude
eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, ty alla är vi ett i Kristus Jesus.
Ord som engagemang, delaktighet och demokrati används
flitigt. De ramar in övertygelsen att i ett samfund hör vi samman på ett
särskilt sätt. Vi angår varandra och bryr oss om varandra. Redan i den första
församlingen är delandet framhävt som en av de grundläggande egenskaperna hos
de kristna, de som fortsätter att samlas och har allt gemensamt.
Utan att läsa enstaka ord bokstavligt blir bilden ändå
tydlig. I många bibelord framhävs gång på gång enheten och kärleken mellan
lärjungar, bröder och systrar och vänner. Församlingen framträder som en
gemenskap, som en familj, där man har omsorg om varandra och håller ihop. Som
en naturlig följd av denna grundhållning har även uppriktiga samtal och samråd
hört hemma i den kristna gemenskapen.
Hur makt och maktutövning gestaltas i en kyrka beror på hur
stor auktoritet och tilltro man har till delandet som princip. Mer än en gång
har det framhållits att makt som delas inte förminskas eller resulterar i brist
och förlust för den som delar med sig. Tvärtom har det ofta sagts att för en
kyrka är det en grundhållning att även makt ska delas och inte begränsas till
några få som har att bestämma över alla andra.
Förmodligen, och här är jag ofattbart välvillig i min
tolkning, var det en sådan spridning av makt och inflytande man ville öppna för
när det inte blev detaljreglerat hur ett pastorat skulle hantera församlingarna
och deras ursprungliga självstyre. Det skulle liksom av sig självt bli bra.
Hur kan det då komma sig att knappast några församlingsråd i
de nya storpastoraten har fått tillbaka rätten att besluta om de resurser församlingarna
tilldelats? Inte heller har de fått rätt att anställa eller besluta om annat
nödvändigt och viktigt. I församlingarna har beslutsrätten gått från förtroendevalda
till församlingsherdarna och kyrkoherden. Därmed haltar den dubbla
ansvarslinjen rejält.
Det borde vara självklart att församlingarnas självstyre, så
långt det någonsin är möjligt, ska upprätthållas inom storpastoratets ram.
Annars har man ju kastat delandets princip överbord och slagit fast att i
kyrkan råder över och underordning. Dessutom har man föraktfullt slängt subsidiariteten
(detta att beslut fattas på lägsta möjliga nivå och så nära själva arbetet som
möjligt) på soptippen. (Här kan man läsa ett aktuellt debattinlägg i Kyrkans tidning)
Delegera de gamla självständiga kyrkorådens befogenheter
tillbaka till församlingsråden så att de som är ansvariga för styrning och
ledning finns i församlingen och inte svävande ovanför hos pastoratet. Ty när
vi delar med varandra, räcker det åt alla…
