Framtiden för prästgårdar och tjänstebostäder kan väl knappast intressera någon vid sidan om de direkt berörda? Det vill säga några kyrkopolitiker och ett antal präster. Så är det kanske. Men som ett tidens tecken är försäljningsivern värd att fundera över.
En epok går ur tiden. Relationen mellan kyrka och prästgård upphör. När man avyttrat den närbelägna prästgården kan man inte återställa bandet. Kulturmiljöer upphör. Det som var gemensamt ägt blir privat. Gemensamt därför att även om prästen bodde där var huset allas, det var församlingens prästgård. Nu privatiseras det gemensamma. Och utförsäljningarna är icke reversibla.
Utförsäljningarna berättar också om ett skifte där ekonomin blir överordnad. Värdet av att förvalta det generationer tidigare byggt upp räknas nu i kronor och ören. Kortsiktigheten tar över det långsiktiga perspektivet. Och glesbygden blir ännu mer glest befolkad om inte ens prästen kommer att bo där.
Men visst måste man kunna sälja en prästgård. Och nu står kyrkorna på tur. Vi lär snart behöva avlysa och sälja flera av våra kyrkor. Frågan är på många håll inte länge om livet i dem ska upphöra utan när. Se på frikyrkokapellen, de har blivit fritidshus. Nu står kyrkorna på tur. De kan inte bara stå som museala monument över förfluten tid, över tro i det förgångna. Saken har under många år nu och då lyfts fram i debatten (t ex i SvD)
Svenska kyrkan utreder de så kallade övertaliga kyrkorna och vad som ska ske med dem. Hur många de egentligen är en bedömningsfråga. Man vet dock att kyrkorummet ses som omistligt även av många som aldrig besöker det. Det ger ju ett delvis nytt innehåll till begreppet Guds hus. Men finns det anledning att värma upp och hålla igång de kyrkor som större delen av tiden är helt obrukade?
Andra bloggar om: Övertaliga kyrkor, Prästgårdar, Kulturmiljö, Kyrkor, Frikyrkokapell, Guds hus
