Märket på väskan ser i alla fall ut som ett posthorn. Brev och tidningar tycks finnas i väskan. Det snöar påtagligt, synligt mot den lite mörkare himlen och den ljusa backen i bakgrunden.
Lite stolt, nästan kavat, ser den unga damen ut att vara, poserande med ena näven på höften och den andra i skidstavens ögla. Hon tar sig tid att stå stilla fast hon är på väg... Nästan som om någon ropat: ställ upp dig så får jag ta ett kort med min mobil. Fortfarande säger några av oss att vi ska ta ett kort med telefonen!
Ergonomiskt kan det väl inte fungera med en stav som är nästan lika lång som skidåkaren själv? Skidan som syns påminner om en planka. Sådana var skidorna ännu på 1950- och 60-talet. Massiva träbitar. Rejält tunga och obekväma. Ständigt klibbade vi på en blå valla, seg som bara den. Vilket ofta var fullständigt kontraproduktivt. Det hände att man nästan stannade i nedförsbackar. Kamrater som inte hade stabila pjäxor fick klara sig med gummistövlar. Vilket inte brukade gå så bra, det heller.
Kortet skickades från Hook den 31/12 1910 till Huskvarna.
