Under en period i Kyrkans tidnings långa liv sändes reportar ut över landet för att delta i och recensera högmässor. Det blev ibland mera känslomässiga omdömen om vad som var bra eller dåligt. Till och med predikan betygsattes, men eftersom spaltutrymmet var begränsat blev det oftast korta suckar av missnöje eller välbehag. Ett problem var att bedömningarna blev smått distanserade och åtminstone mer än en gång avslöjade att skribenten själv inte var så hemmastadd i vad som skedde liturgiskt. Nedan några egna reflektioner under en utflykt i vårt avlånga land.
Firade med anledning av ett teaterbesök högmässa i Göteborgs domkyrka i söndags. Lite glest i bänkarna men tillsammans blev man en aktiv sjungande och bedjande församling. Genomgående starka musikaliska insatser. Göteborgs gosskör sjöng skönt om än överdrivet vekt och försiktigt i vissa partier. De har röstresurserna och man förstår att de kan ännu mer.
Processionen in i kyrkan avslutas genom att alla förutom kören, som vid en prästvigning, radar upp sig utefter altarrunden för att gemensamt hälsa altaret. Vad man kan förstå är det så man gör där. Ty vid gudstjänstens slut radar alla upp sig igen och står som en ensemble på rad vända mot "publiken", ungefär som vid en föreställnings slut, och celebranten välsignar församlingen från sin plats i raden. Därefter uppmanas alla att gå i frid, i vår Herres Jesu Kristi namn, men att ändå stanna kvar en stund för att lyssna till postludiet. Tydligen brukar man normalt ge sig av utan att i lugn och ro sitta kvar för att höra...
Den biträdande prästen leder med några ord oss in i Syndabekännelsen, som är kortfattad och ny: Den synd jag delar, den synd jag bär ansvar för bekänner jag i tro på Guds kärlek, i närvaro av Kristus, i tillit till Andens liv. Av någon anledning är det den biträdande prästen och inte celebranten som avlöser. Jag undrar stillsamt hur de tänker kring detta. Är det en uppgift, som vilken som helst, som man tycker kan delas ut till någon som behöver en funktion som motiverar deltagandet? Eller ser man enbart praktiskt på det? Den som tar hand om inledningsorden får fortsätta att bara farten?
Man sjunger inget Gloria så här första söndagen i Fastan. Kyrkorummets fokus är annars den osedvanligt dominerande och överdådiga och gyllene altaruppsatsen. Där omges det draperade enorma korset av två änglar med mäktigt utfällda vingar. Inte direkt någon nedtonad fastebild med lidande och nöd utan allt andas stor lovsång och himmelskt överflöd.
Inför evangelieläsningen knallar en lekman med Evangelieboken förbi altaret och bort till korets andra sida för att lämpa över boken till en av prästerna. Lekmännen ger sig av och två nya kommer fram för att ta ljus och förflytta sig enbart några steg. Den biträdande prästen läser texten och håller evangelieboken själv, vilket verkar torftigt när det finns så många lekmän som aktivt medverkar med alla möjliga uppgifter. En enkel evangelieprocession ner i församlingen hade verkligen betonat Guds ord som en gåva till hela Guds folk, till församlingen och kyrkan.
Mässan firas sedan versus populom, med prästerna bakom altaret vända mot församlingen. Det enda udda är det massiva och överdimensionerade gyllene krucifix som står på altaret och tvingar celebranten att stå lite vid sidan av altarets mitt. Den andre prästen skymtar någonstans bakom krucifixets fot. OM man vill hylla det praktiska verkar det mycket opraktiskt att låta detta krucifix dominera över allt annat som faktiskt sker vid eukaristifirandet.
Predikanten har sin predikan i sin ipad som han skickligt lyckas hålla och sköta utan att det drar uppmärksamhet från förkunnelsen. Utgångspunkten tas i 1 Mosebok 16:1-13, dagens GT-text. Inte direkt någon lätt ingång med Abram som av sin åldriga hustru uppmanas att skaffa avkomma genom slavflickan Hagar. Kontentan är att alla misslyckas. Men mitt i misslyckandet möter Gud som kan vända skeendet.
När sista psalmen sjung kommer en äldre dam och sätter sig på bänken bakom mig. När gudstjänsten nästan genast tar slut ser hon på mig och ställer frågan. Är det redan slut? Jag skyndade mig och gjorde mig i ordning. Börjar det inte klockan tolv?
